Hello! I have not abandoned this blog. In fact, I have several post on various topics half-finished. But I just don’t have the spoons to finish them. There are spoons, but they’re small, bent and have lost their shine. There’s not much I can do with them except trying to do something just to feel frustrated when my brain gives up half-way through. April has burnt me out together with work, where I’ve ended up working overtime without breaks. When I return home, there’s not much left of me.
I have also slowly been returning to my old, pre-medication self. It’s been a slow return, skulking in the shadows, popping up here and there. My stress is back. Getting out of bed on a day off can make my heart race. I am tense most of the time, enough to cause myself pain. Pre-medication Asymmetra is a terribly self-destructive person, but at the same time I cannot deny enjoying the liberation which comes with it. I suppose I’ll see how it goes. I’m running out of medication anyways and I have no idea of how to get a new prescription.
There’s a lot of bureaucracy in my life right now, and it’s not working as promised. I have no idea of what will happen after the 10th of June when the contract for my arbetsmarknadspolitiska programme expires. I might be hired by the place where I’m doing my internship, or maybe I’ll be back on square one after one and a half year without being closer to disability benefits they said would take about three months only. On the other hand, I might be able to move to my new flat earlier than expected. This makes me happy, but at the same time I do not like change, and am terrified. Living with my mum and her boyfriend is not healthy for any of us, but I am also worried about being on my own and having to get used to new surroundings. Money is also a problem, of course.
I’m hoping to be able to clear this brain fog and tiredness as soon as possible, but I am not sure of when or how. If anyone has any suggestions, I’d be grateful. I’ll try to finish my posts and uploading them one by one, but I expect it to be at a slow speed. Even so, thank you all for reading.
Asymmetra 
Good luck to you💖 I wish I had some suggestions for you. Must be the phases of the moon or something with the planets because a lot of people seem to be having a hard time these day. Myself included. I guess one good thing is that we all have each other to check in with even if we can’t help more than good thoughts & mental hugs. 💌💞🌹🌻😎
GillaGillad av 1 person
Thanks ❤ That's true, we do have an awesome & helpful community to fall back on if needed. Couldn't do it without everyone!
GillaGillad av 1 person
Thank you for writing this blog and sharing your experiences. My ability to express myself in English is rather limited at the moment, but I will make an attempt. I am in no position to offer you advice, because I don’t know you well enough, and I don’t know the relevant details about what you are going through. I will try to reflect on what you have written, though: It sounds serious, really serious. Have you tried to contact your ”vårdcentral/hälsocentral”? Do they know what you are going through right know? If you manage to tell/write them about what you are going through, they are legally bound to take you seriously and act accordingly (even if they don’t), whether it’s about granting you a new prescription, ”sjukskrivning” or something else that might be helpful now or in the long term.
GillaGillad av 1 person
Tack för att du läser! Oroa dig inte förresten. Vilket språk jag än skriver inlägget på så går det jättebra att kommentera på svenska och vice versa. Om det hjälper dig svarar jag gärna på svenska.
Tack för din omtänksamma kommentar. Jag har svårt att veta vad som är okej och när en göra något. Hur mycket ska en stå ut? När har det gått för långt? Mitt normala är något jag kommit fram till alldeles själv, men egentligen kanske det inte borde anses vara normalt? Men jag är van vid mig själv och mitt liv. Helst vill jag bara få det här med arbetsprövning överstökat. Sen kan jag falla ihop tänker jag, men de flyttar bara fram det hela tiden, så jag har ingen aning om ifall jag kommer att orka.
Jag är jättebra på att vara osynlig och smita undan om jag känner för det, så jag har inte alls någon större kontakt med vården så jag vet inte alls hur den funkar. Så jag vet inte alls om jag kan eller bör göra nåt, eller bara vänta.
GillaGilla
Tack, jag skriver gärna på svenska. För min del är det inte några problem om du svarar på engelska. Det är just att uttrycka mig på engelska som jag tycker är svårt, men att läsa och förstå engelska går bra.
Jag tror att vi autister i allmänhet har fått lära oss att stå ut med mycket som är skadligt för oss. Det är det intrycket jag får när jag läser och lyssnar till andra autisters berättelser. Det är också min personliga erfarenhet. Vi får inte lära oss att sätta sunda gränser, men tvingas däremot vänja oss vid att de ständigt kränks. När vi själva känner att det har gått för långt, så uppmanar andra oss ofta att pressa oss lite till. När vi inte längre står ut, så får vi höra att vi ”är överkänsliga” och att ”så är det för alla” (vilket givetvis inte är sant, eftersom sådana påståenden inte grundar sig på kännedom om hur vi fungerar bortom våra observerbara beteenden). Vi får lära oss att betrakta skadligt höga stressnivåer som ett slags normalläge. Vi får lära oss att avfärda allvarliga varningssignaler från våra kroppar och hjärnor, och att det på ett eller annat sätt straffar sig att göra på något annat sätt. Det är vad jag tror, vad jag själv har upplevt i mitt liv samt det intryck jag får av andra autisters berättelser, inklusive det du beskriver i dina blogginlägg. Om du vill kan jag ge exempel från sådant du har skrivit i det här inlägget och i en del tidigare inlägg, för att mer konkret försöka förklara hur jag tolkar det du skriver. Sammanfattningsvis tycker jag mig i alla fall se alarmerande tecken på kraftig stress i det du beskriver, som mer än väl är skäl nog att kontakta vården och att bli tagen på allra högsta allvar. Så tolkar jag också vårdens egen skriftliga information på vårdguiden.
Det här du skriver om att vilja få saker överstökat för att sen kunna falla ihop, så har jag ofta känt och agerat, och ett antal gånger har jag hoppat av jobb och studier. På papperet har jag presterat högt, men inombords har jag slitits sönder av stress och överkrav. Så ska det inte behöva vara, och i mitt fall kan det inte längre vara så. Det går helt enkelt inte.
Om det i just ditt fall är lämpligt att kontakta vården eller inte, kan jag inte svara på, eftersom jag inte vet hur du kommer att bli bemött eller vilka processer det sätter igång inom dig eller i ditt liv. För egen del hade jag dock kontaktat vården utan att tveka. Om jag var i behov av en viss medicin, så skulle jag kontakta vården. Mig veterligen är läkare de enda som på laglig väg kan möjliggöra tillgång till receptbelagda mediciner, genom att skriva ut eller förnya recept. I mitt fall spelar också vårdens bedömningar en central roll i min arbetsprövning, så jag skulle informera dem om hur det går, hur jag mår, mina stressreaktioner etc. Jag vet inte hur det fungerar i ditt landsting, men jag brukar använda vårdguidens e-tjänster för att förnya recept, boka tider, samt för att skicka skriftliga meddelanden till min läkare. Jag vill dock betona att jag är nöjd med samarbetet med min läkare. Jag lyckas uttrycka mig i tal och skrift, och hen lyssnar på mig och tar mig på allvar. Detsamma gäller ännu också för övriga parter som är inblandade i min arbetsprövning. Än så länge har jag inte mött något annat än välvilja. Tyvärr är kunskapen om autism generellt sett låg (vilket ibland har lett till missriktad välvilja), men det finns undantag. Kunskapen om ableism verkar tragiskt nog näst intill obefintlig, vilket också har lett till missriktad välvilja och en del andra läskigheter.
GillaGilla