Arbetsprövning och rädsla

Då jag fick min autismdiagnos 2015 håller jag i dagsläget på att arbetspröva för att få min arbetsförmåga bedömd. Jag är livrädd. Inte för att jag inte ska klara mina arbetsuppgifter eller att godtas på arbetsplatsen, utan för att jag ska lyckas för bra. Sedan jag gick ut studenten har jag varvat säsongsjobb, universitetsplugg med perioder då jag gått hemma. Ärligt talat har jag mått som bäst när jag bara varit hemma och knappt gjort någonting. När jag studerat eller arbetat heltid har jag varit sjuk nästan dagligen med trötthet och feber. Förkylningar har jag dragits med månadsvis.När jag äntligen fick diagnosen så tändes hoppet att jag kanske klarar att överleva ändå, om jag bara behöver jobba så mycket jag klarar. Själv satsar jag på ungefär 50 %.

Men jag litar inte på det system som avgör vad jag klarar av eller inte. Ett system som finns för att bestämma vad funkisar och sjuka klarar av, och hur mycket. Enligt bestämda regler. Inte efter vad vi säger att vi själva klarar av.

Innan jag började att arbetspröva, eller rättare sagt skulle få börja söka arbetsprövningsplats fick jag träffa en arbetspsykolog. Vi gick igenom mina intressen, tidigare utbildning och jobb samt styrkor och svårigheter. Jag fick veta av psykologen att jag var en ovanlig autist, eftersom jag rest och bott på många olika ställen, något som varit en överlevnadsstrategi för mig.

Min första arbetsprövningsplats var ett skolcafé fullt med skrikande barn och ungdomar. På min informationsblankett som gavs till skolan stod det under kommunikationsproblem: inga. Jag önskade då att säga att jag inte kommunicerar som NT-människor, det tar lång tid att formulera mig eftersom jag tänker bildligt, ofta på olika språk och sen måste lista ut hur jag ska förmedla mina tankar så att den jag pratar med ska förstå. Jag har också svårt att förstå vad NT-människor menar. Men jag lyckades inte. Jag mådde dåligt av allt ljud och rörelse även om jag faktiskt trivdes och blev rätt så bra vän med några av barnen. När jag kom hem efter att ha arbetat halvtid gick jag ofta och la mig direkt och sov till nästa dag, eller vaknade framåt kvällen. När mina handledare frågade mig om jobbet gick bra så svarade jag ja. Jag skötte mina arbetsuppgifter väl, min arbetsledare var nöjd även om jag själv mådde så dåligt att jag självskadade på jobbet för att orka.

Efter detta hamnade jag på en daglig verksamhet inom kommunen eftersom min handledare en dag berättade att jag nog skulle passa som monterare i en fabrik. Jag fick sitta och limma trätomtar i en stor lokal full med högljudda maskiner som borrar och sågar. Jag är klumpig, jag måste koncentrera mig ordentligt för att göra saker med rätt styrka och i rätt ordning. Däremot tyckte mina handledare att jag var jätteduktig på att limma tomtar och rapporterade att det gick bra. Fastän jag mådde så dåligt.

I början av 2017 fick jag äntligen börja på en arbetsplats som jag såg fram emot. Tyvärr ligger platsen en bra bit utanför stan, det tar cirka en timme att resa en väg + att ta sig till och från busshållplatserna. Jag har mycket låg energi, och det är lika energikrävande för mig att ta mig till och från arbetsplatsen, något jag berättade för arbetspsykologen.

Jag trivs rätt så bra på min nuvarande ”arbetsplats” och jag klarar av mina uppgifter. Samtidigt är jag livrädd för att jag klarar dem för bra. Att ingen förstår hur mycket jag arbetar för att verka precis som alla andra. Att jag helt tappar fattningen när jag hör höga ljud. Jag är rädd att jag missförstår viktiga frågor som kommer påverka min framtid negativt. Jag förstår heller inte vad som förväntas eller vad som bör förväntas av mig. Jag förstår inte hur man sjukskriver sig, så det har jag aldrig gjort. Jag har gått på seminarium med 40 graders feber för att det varit obligatoriskt. Ska jag säga till direkt när jag blir sjuk? Jag är sjuk nästan jämt. Eller ska jag jobba på tills min feber och smärta går över en viss gräns. Hur ska den gränsen sättas? Jag förstår inte alls vad som förväntas av mig.

Samtidigt oroar sig ”experter” som Adam Helles för att autister utsätts för för låga krav och att det därför är viktigt att ändå pusha oss. Men det tar jag en annan gång.