Det är de stora tingen, del 2

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om de svårigheter jag stöter på som autist på arbetsplatsen. Här kommer del två på svenska där jag ska prata lite om lösningar. I inlägget utgår jag mest från mig själv och autism, men jag hoppas att det appliceras till andra funktionsnedsättningar.

Först och främst vill jag säga att vi som samhälle måste vi sluta att utgå från att alla ska och kan arbeta. Detta kommer aldrig att ske och det är helt okej. Vissa förlorar arbetsförmågan innan pensionsåldern och andra kommer helt enkelt aldrig ha denna. Det är så mänskligheten är, helt enkelt. Det är systemet (hej, kapitalism) som är fel och som inte heller utgår från oss.

Nu när detta är sagt kommer jag ändå spendera detta inlägg med att prata om funkisar och arbete. Det går inte att undvika diskussionen om Försäkringskassan. Denna pågår faktiskt kontinuerligt bland oss sjuka och/eller funkisar.  Då och då bubblar den upp till ytan och blir en mainstream-snackis under ett kort tag. Sjuktalen fortsätts pressas ner, men för många av oss är detta inget positivt utan något direkt farligt. Som vanligt är det funkisar, sjuka och till och med professionella inom områden som sjukvård och arbetsmarknad larmar om FKs orimliga krav.

I slutändan handlar det alltid om att fler måste komma ut i arbete. Så många som möjligt måste till varje pris komma ut i arbete. Det är den här kullen icke-funkisar tänker dö på. Både regeringen och vanliga arga skattebetalare trängs på denna kulle, och för en gångs skull håller de med varandra. Därför ställer jag frågan:

Vill vi som samhälle på riktigt att funkisar ska komma ut på arbetsmarknaden? Att funkisar ska kunna stanna och må bra långsiktigt av att vara på denna? Att funkisar och sjuka inte ska behöva slussas mellan arbetsmarknad och sjukskrivning? Är svaret ja? Vad bra! Sluta då fokusera på funkisar. Problemet ligger nämligen inte hos oss. Ska funkisar klara sig och må bra på arbetsmarknaden är det faktiskt samhället som behöver ändras. Det är helt enkelt inte byggt för oss.

Ableistiska strukturer genomsyrar hela arbetsmarknaden och den som inte kan leva upp till idealen väljs systematiskt bort.  Detta gäller inte enbart anställning/karriär/lön, utan även arbetsplatsens fysiska miljöer. Här räknar jag allt från saknad tillgänglighet så som ramper och braille, men också bullriga miljöer och starka ljus. Sociala förväntningar kan skapa problem då alla förväntas fungera och socialisera enligt en viss mall. Vanliga arbetstider är också anpassade efter majoriteten och kan ställa till det för många. Ska funkisar stanna arbetsmarknaden behöver vi må bra och trivas. Våra behov och hälsa måste vara i fokus och då menar jag arbetsplatsens anpassningar. Några exempel är flexibla arbetstider, att kunna arbeta hemifrån eller tysta arbetsplatser.

Funkisar ges heller inte samma chans att konkurrera kunskapsmässigt på arbetsmarknaden. Då vi inte ges inte samma tillgång till utbildning blir jobben vi är kvalificerade att söka färre. Varken grundskolan (läs gärna Autistiska Manifestets fantastiska serie om skolan här) eller högre utbildning är särskilt anpassade. Då vi har skolplikt är grundskolan ett dåligt anpassat tvång där många funkisar far illa. Högskolan erbjuder ett helt annat problem, nämligen att vi får svårt att hålla oss kvar på utbildningarna då universiteten inte gärna anpassar och du ofta åker ut från utbildningen/skolan då du inte klarar terminen. Om det vill klara sina egna mål måste utbildningssystemet måste byggas om från grunden. Ju förr desto bättre.

Låt mig till slut fokusera på funkisar igen.  Investera i vår hälsa, se till att vi får bättre tillgång till utbildning och andra resurser, samt en arbetsmarknad faktiskt vill ha oss, så kommer fler av oss att kunna arbeta och må bra av det. Inte alla, men fler. Låt oss vara. Fixa det här, och sen kan vi prata om att funkisar ska ut i arbete. Det var väl det ni ville?

 

 

 

 

 

It’s the small things, part 1

As you might already know, I’m in the process of having my work capabilities evaluated… still. It has been about one and a half year now, and about a month ago I was told that it would probably would probably take a while longer  until everything is complete. It appears they need more data. Personally I’m guessing it’s a combination of people within the system not caring, the system itself failing and no one, ‘experts’ included knowing anything about autistic people.

They probably have no idea of why I’m not to work like ‘everyone else’. Something I actually had to explain since one of the first things I was asked by the Unemployment Office was ‘there’s no reason you can’t work full time? The therapist at the Unemployment Office sent guidelines to my work about what tasks I can and can’t do which make no sense at all and clearly weren’t based on me and my abilities and needs. They seem to be guessing. The answer is, it’s the small things. And these small things are everywhere. Some of them I’ve been aware of for a very long time and some I didn’t discover until after I found out I was autistic. I struggled because of them, but I could never have guessed that these things made me disabled. I now know that the only autistic traits that matter to neurotypicals are the ones that make us stand out. That make us inconvenient. That scare or confuse them for no other reason that they make us different. That’s really not what being autistic is about.  So here, any ‘professional’ and other NTs reading this, here’s a shortlist for free.

Distractions – Now, being distracted really does a number on me. I’ll be thrown completely off track and it might take me a while to continue what I’m doing. Being interrupted is also likely to upset and stress me. For example, when I still lived with my parents: I’d be on my way to school/uni/work and then getting an unsuspected ‘good morning’. That could be it. I’d have to start anew and it probably meant that I’d be late to wherever I was going.

Sleep  – I have a hard time sleeping. I either get to little, or too much sleep it seems. It takes a long time for me to fall asleep and I tend to wake up several times a night. Sometimes I’m too upset or too scared to sleep and won’t be able to fall asleep until the sun is up, something that can go on for several weeks.

Working memory – My working memory is not good. I don’t mind too much, my brain is a giant storage of interesting things and I prefer it that way. On the other hand, I will probably not remember what I’m doing as I’m doing something. I will have no idea of why I’m holding something, I might even forget to keep holding it which means I sometimes drop whatever I’m carrying. I might go into a room and have no idea of why (but I’m pretty sure there was a reason). Or I do something just to realise that what I’m doing makes no sense: putting dirty dishes in the fridge, put a cup of hot chocolate in the said fridge, pouring butter into a glass I’m meaning to clean.

Reading instructions – I don’t understand most neurotypical instructions, written or told. I suppose they are rather straightforward, but there’s still many steps missing so I find myself struggling. Video guides that I can rewind and re-watch as many times as I need do help. Especially accompanied with arrows and other pointers.

Executive dysfunction – It’s hard for me to both start doing a task as well as shifting my focus from one task to another, something that is called executive dysfunction. To me, this is closely linked to that I simply do not know how going to do something. 99% of the task might be clear, but then there’s something. Do I have permission? Where exactly do I start? What about step 7? If I’m unsure I probably won’t do said task at all until someone either gets angry and/or starts helping me.

Anxiety – Most things give me anxiety, many of them work related. Sleep, waking up, getting to work, arriving at work. Being at work. When should I take my lunch break? Am I doing it right? And then finally going home. I’d like to feel safe when I get home but there’s usually something I have to do, cook dinner for today and also making lunch for tomorrow. Grocery shopping. All of these things come with a different set of anxiety.

Spatial awareness – I am clumsy. I bump into things. I trip over my own feet. I bite both my lips and tongue embarrassingly often when I eat. This all makes everything a bit harder for me. I take a bit longer to do things in general.

Lack of automating tasks– I am also likely to do things in the incorrect order (the truth is I just kinda move my hand in a direction and knock things over) if I’m not actively thinking about what I’m doing. This means that I always have to remind myself of what I’m doing. Taking my left hand, grabbing the cup. Holding the cup while opening the micro wave with my right hand. Take the cup. Lift it, put it to my mouth, open mouth, drink. Or like many other times I’ll just take a cup and pour it on myself.

Socialising while autistic – but not for the reasons neurotypicals think. I am polite, great with visitors and anyone else I need to keep a fleeting, professional relationship with. At the same time I  can’t connect with my NT coworkers at all.

Because of this I require extra support in many areas of my life, including the work setting. On top of this, a life full of stress and anxiety has left me with little to no immune system and I spend most days, at and off work ill. In an ableist, anti-autistic society, working will never be good for my health, physical or mental nor will I be able to compete successfully on the job market. I simply will not survive working full time in a hostile environment, but proving this seems to be an impossible task.

Vi påverkas; om internalisering

Jag har inte använt mitt riktiga namn här. Detta är inte bara för att vara anonym. Jag föredrar att använda smeknamn jag fått av personer jag tycker mycket om, men som oftast inte kan kopplas till mitt riktiga namn. Saken är den att jag hatar mitt namn. Jag vill inte hata det. Egentligen är det ett fint namn. Men nu är det så att jag hatar det. Och det har jag gjort ett långt tag nu. Men jag minns då jag tyckte om mitt namn. Mina föräldrar berättade att det betydde ljus, eller någon som kommer med ljuset på bengali. Det var lite häftigt att komma från ett land långt borta, tyckte jag då. Sedan började jag förskolan det året jag fyllde fem. Det fick mig att hata både mitt namn och mig själv. Jag märkte nu att ingen annan tyckte om mitt namn. De andra barnen tyckte det var roligt – det var ju utländskt och konstigt. De vuxna verkade rädda för att uttala det.

Mitt namn var roligt, och likaså min hudfärg. Det första vita barn (och det fanns typ bara vita barn i min hemstad, förutom brorsan och jag så fanns det några få andra adoptivbarn och några få rasifierade familjer i stan) lade märke till var att jag var brun.
”Var kommer du i från? Är du n*ger? När ska du åka tillbaka?” var frågorna de gav mig medan de studerade mig. De tog tag i mina händer och armar för att inspektera mig under sina frågestunder. Jag blev rädd inför att möta nya barn. Det tog inte lång tid innan jag började hata mig själv. Mitt fula namn som ingen kunde uttala. Det namnet som separerade mig från de svenska barnen. Det namn som gjort att jag blivit uppropad som ”uh…eh.. um. Det här var svårt”. Nuförtiden vet jag att så fort personen som ropar upp börjar staka sig så är det mitt namn hen försöker uttala. Idag vet jag att de flesta nya människorna jag träffar inte kommer uttala mitt namn rätt, int ens efter ett halvår. Jag har vant mig.

När jag började förskolan märkte jag också att de flesta andra barnen var blonda. Tjejerna hade ofta långt blont hår, stora ögon och liten näsa. I jämförelse såg jag ut som ett litet troll. Att vara mörkhyad ansågs inte vackert. Jag slutade le rätt så tidigt i bilder, för jag märkte att min näsa blev bredare. När jag blev äldre började jag att undvika att vara med i bild. Idag tittar jag helst inte i spegeln. En sak jag avskyr med sommar

Jag trodde jag att jag var svensk. Att bo i Sverige var det enda liv jag visste om. Men jag såg inte svensk ut och därför var det ingen som ansåg att jag var det.
Du är svensk”, sa mamma och pappa.
Åk hem till ditt jävla U-land” sa främlingar.

De fördomar, hat och nedvärderingar jag mött i livet har sipprat in. Jag har, mot min vilja gjort dem till mina. De finns överallt. Inte bara när det gäller etnicitet. Internaliserad sexism och ableism finns hos mig med. Jag hjälper alltså till med att förtrycka mig själv genom mina egna tankar och hur de påverkar mina handlingar. Det är det som är grejen. Vi lever i ett sexistist, homomisiskt, rasistiskt, ableistiskt, transmisiskt (etc) samhälle som premierar vithet och klassförakt. Många tror att detta inte påverkar just dem, men det påverkar oss alla. Till och med oss som utsätts. Som jag nämnt i tidigare inlägg så är privilegium ofta genomsynligt, men det finns där. Om detta inte är bevis nog så torde faktumet att internalisering existerar och är vanligt, vara det. Om du förstår engelska, läs och titta gärna på CNNs Doll Study från 2010 (varning: barn ingår i experimentet, (internaliserad) rasism), en nyare version av Kenneth och Mamie Clarks experiment ‘the Doll Test’ som låter barn jämföra och välja gubbar med olika hudfärg (i originalet dockor) och förklara varför de gjort dessa val.

Barn liksom vuxna påverkas av de värderingar som finns runt om oss. Det enda sätt att bekämpa internalisering kräver att hela samhället förändras. Majoriteten måste inse att de åsikter och värderingar en besitter inte är neutrala, och inte bara påverkar den egna gruppen. Jag inser att jag aldrig kommer uppleva en värld där jag inte möts av fördomar och hat. Tyvärr kan jag inte ändra andras åsikter. På ett sätt är det ok. Det jag inte kan förlåta är den gas lighting som jag utsatts för som fått mig att tveka på mina egna upplevelser. Jag kan inte förlåta att det hat mött inte har motsagts och sedan förvandlats till mitt eget. En dag kanske jag gör det. En dag kanske jag förlåter mig själv för vem jag är. Jag hoppas det.

Enjoying summer as an autistic person

Summer is here. Schools are done for the year. At least in Sweden, summertime is when the whole country comes alive. Instead of being holed up in our homes we can now socialise outdoors. There’s going to the beach, lounging about and doing gardening. Or just have lunch or dinner outside. The general consensus is because it’s summer, you should spend as much time as possible outdoors. If you don’t you are very likely to be pressured or shamed into going outside to do these mandatory summer activities.

I for one quite like summertime, but I know that many autistics don’t. Our senses often work differently from neurotypicals. This means that many of us experience temperature differently;  summer with its heat and humidity can be really taxing. Myself, I’m very sensitive to the cold. Summer is the one time of the year when being being outside doesn’t make me cold or causes me pain. I  really do love heat. If it’s warm enough I might stop wearing something long-sleeved and I might even take off my tights. Many autistics are also very sensitive to light and the sun is often stronger during summertime. This is one of the reasons why I, even though I love the heat tend to stay indoors during summer. It’s just too bright.  I do love going outside during the evening though, when it’s still warm and still light out, although not as much.

Another reason why I don’t like being outside during summertime is because it’s very noisy. Neighbour children playing (this seems to include them yelling a lot, although I don’t know why), neighbours mowing their lawns, people playing really loud music when chilling on the porch. Noise keeps me from being able to concentrate, so sitting outside with a book, soda and an one litre package of ice cream is not work out.

Being outside also increase my anxiety and phobias. People in general tend to make me anxious. I have to spend a lot of energy when I socialise. If I’m outdoors in my garden as an example, a neighbour can stop by to talk to me at any time, without giving any warning in advance. I am also faceblind, which means I probably won’t recognise them. I’ll have to pretend that I know who they are while searching for clues in what they tell me. I do not cope well with having surprise!interactions thrown at me. There’s also my phobias of insects and spiders. I no longer cry like I did when I was a child and a bug would land on me, but I still scream and  need someone else to remove it because I still just can’t touch any insect.

That said, I do love summers in my own way. Evenings where the sun doesn’t set until 11 PM and still warm enough for you to sit outdoors. Devouring a lot of ice cream. Having barbecue several days a week. Having more energy than usual. Not wearing socks or shoes for days. I love the trees and plants coming alive. Seeing all the new baby calves, lambs and foals playing happily. Stay up to game with friends since we all have more time off. I promise, I am getting a lot of out summer even though I spend much of it indoors and often in solitary. Please don’t try to pressure autistics to spend our summers (or any other time of the year) according to your neurotypical standards, as I have explained above this will most likely harm us. We know best how to manage our wants and needs, especially those out of the norm. Please trust us on this and do enjoy your summer! I know I will.

 

 

Dina privilegier och du 101

När du har privilegier så är de ofta osynliga för dig. Du kommer inte hitta det om du faktiskt inte söker efter ordentligt. Privilegium är ofta maskerat som rationalitet eller moralitet. Dina privilegier kan till och se ut som hinder. Så förrädiskt kan de vara.

Den svenska funkisrörelsen är väldigt dålig på att hålla koll på de privilegier vi inom rörelsen ändå besitter. Än värre är dock att det finns en mycket aktiv rasism i dessa grupper. Rasism som går att hitta lite överallt och ofta inte motsägs. Till exempel: om du undrat över varför funkisrörelsen är nästintill kritvit, så är det inte för att rasifierade funkisar inte finns, utan att organisationerna inte är tillgängliga eller inkluderande. Något jag ofta stött på i dessa sammanhang är folk (oftast vita cishet män) som påtalar att detta är på grund av vår överlevnad som funkisar. Det är vi eller dem. Svenska helylle-funkisar mot lömska invandrare som snor de pengar och resurser som annars skulle gå till oss. Det är tråkigt visst, men om vi måste välja så måste vi hjälpa svenskar först. Detta sägs i funkisrättigheternas namn. Utan att tänka på eller bry sig om att invandrare och rasifierade också finns bland funkisar och svenskar.

Trött som jag är på detta tänkte jag säga några väl valda ord om privilegium. De flesta av oss har ett eller flera privilegium och detta inkluderar mig. Mina privilegium finns hos mig hela tiden och försvinner inte bara för jag också är marginaliserad. Mina privilegier har varit till nytta hela livet. Jag är autist och en rasifierad person från Indien, men jag är också adopterad av svenska föräldrar. Alltså har jag automatiskt fått tillgång till det svenska språket, kulturen och har dessutom ett svenskt efternamn, något som faktiskt kan göra skillnad när en potentiell arbetsgivare funderar på att slänga ens ansökning i papperskorgen. Att jag uppträder svenskt påverkar helt enkelt hur jag blir bemött. Jag kommer också från ett akademikerhem där vi aldrig behövt oroa oss för pengar. Att plugga vidare efter gymnasiet har varit en självklarhet, liksom att mina föräldrar varit närvarande, stöttande och hjälpt till med skola och läxor. Jag har också fått chansen att prova olika aktiviteter och sporter (dock mot min vilja) som mina föräldrar betalat för. En av anledningarna till att jag faktiskt lever idag är att mina föräldrar haft ekonomin och viljan att försörja mig 10+ år efter att de inte enligt lag behövt det. Denna uppväxt har gjort att jag kan navigera formella tillställningar, evenemang och liknande och framstå som en artig och trevlig person. Jag behöver inte heller oroa mig för att bli diskriminerad eller värre på grund av könstillhörighet eller sexualitet. En trevlig aro ace (enby?) tjej kommer slinker förbi radarn väldigt enkelt.

Numera fattig rasifierad autistisk tjejig person av före detta medelklass. Alla dessa aspekter påverkar hur jag uppfattas och behandlas av omvärlden. Jag får helt enkelt inse att det finns saker jag helt enkelt inte har kunskap om då jag själv inte levt dessa och aldrig kommer göra det. Det bästa jag kan göra för min egen och än viktigare andras skull är att acceptera detta. Vill jag dessutom förbättra mig själv som person? Det finns inget annat att göra än att hålla käft och lyssna på personer från marginaliserade grupper. Inse att de alltid kommer att ha tolkningsföreträde.

Det här är inte enkelt. En måste koppla bort sitt ego och stolthet och inse att det finns saker en måste omvärdera och lära sig på nytt. Det innebär att arbeta aktivt med att plocka ner de privilegier en har på både ett personligt och samhällsstrukturellt plan. Inse att ens nuvarande beteende och attityd kan vara skadligt för marginaliserade grupper och att det är en själv och inte dem som ska ändras. Inte förvänta sig att folk kommer vara tacksamma. Marginaliserade personer kan till och med vara öppet fientliga, särskilt om misstag begås. Som medlem i en privilegierad grupp är detta något en får ta. Marginaliserade grupper behöver inte möta förtryck med vänlighet. De kan vara allmänt oschyssta, men det är inget mot -ismer och -misia de utsätts för. Om detta blir för mycket? Du kan alltid ursäkta dig själv och lämna konversationen eller rummet. Det är svårt. Men det går, och det är värt det.

 

 

 

A tricky web of lies & writing a truthful report

I have a confession to make. I lie. I lie quite a lot. The truth is also that I lie less after having received my autism diagnosis. My lies are mostly about myself. I claim understand something even when I don’t. I say I’m fine when I’m really not. Sometimes I lie to blend in. Sometimes I fake having an interest in men. When I was younger I forced myself to watch Dawson’s Creek just to keep up with my classmates’ interests. I would have preferred to watch comedies and cartoons. I also lie because it’s the smoothest way to keep a conversation going. I lie to tell people what they want to hear, because otherwise my scripts fall apart, and I can’t continue the conversation. I lie about my health to get people off my back and stay away from the mess that is healthcare.

In a way, I lie both to save myself and others. As I’ve come to understood, contrary to popular belief, lying is quite common among adult autistics. Often for the same reasons as above. It becomes a way survive when no one else understands or believes us. You know, and we’re oh so close to falling into the abyss.

All this leaves me with a problem. A kinda big one. I am doing my arbetsprövning,  that is having my capacity for work measured. I am hoping for it to be 50% / 20 hours a week. 50% seemed low when I started, but after over a year with financial etc problems, I’m worried that 20 hours a week will be too much. If I’m correct, Arbetsförmedlingen / the Unemployment Office will write a report, as well as my doctor (whoever this is, I don’t have a GP because that would require to find one in the first place. This will screw me over, probably). Anyhow, they also want input and feedback from me. I hate it. i have no ide of what am I supposed to share. How honest am they want me to be. How can I soften the blow for everyone involved? I would really like to do this, and it requires that I lie.

Honestly, everything about this makes me unsure. Working, or any reoccurring activity is taxing because of stress and anxiety. And that’s just mentally and physically preparing and travelling to a workplace, before I even step out the door. I often wake up with stomach ache and I’m too stressed to eat. I don’t sleep well because of anxiety.

Then it’s work. I need to be able to work, but I also know I will never be 100% comfortable. I feel unsafe outside of my own home. How much energy am I supposed to have when I get back home? I’m not feeling well, I haven’t been able to think clearly for quite a while. Is this something I should mention?

I have spent my entire life lying to others about this kind of things. To peers to avoid being bullied. To my parents to keep them happy and content and therefore not paying much attention to me. To healthcare personnel. To myself. And now I’m trying to figure out what to do with my report. How honest should I be? I know this report is for my own sake, but I’m tired of being constantly monitored and frankly I’m starting to not care anymore. I don’t want everyone else to decide everything concerning my life. Therefore, I want my answers to give predictable results and this is how I want to tailor them. I don’t really care about how truthful my report will be. I do find this sad, but at the same time logical.

 

Update: nothing and everything

Hello! I have not abandoned this blog. In fact, I have several post on various topics half-finished. But I just don’t have the spoons to finish them. There are spoons, but they’re small, bent and have lost their shine. There’s not much I can do with them except trying to do something just to feel frustrated when my brain gives up half-way through. April has burnt me out together with work, where I’ve ended up working overtime without breaks. When I return home, there’s not much left of me.

I have also slowly been returning to my old, pre-medication self. It’s been a slow return, skulking in the shadows, popping up here and there. My stress is back. Getting out of bed on a day off can make my heart race. I am tense most of the time, enough to cause myself pain. Pre-medication Asymmetra is a terribly self-destructive person, but at the same time I cannot deny enjoying the liberation which comes with it. I suppose I’ll see how it goes. I’m running out of medication anyways and I have no idea of how to get a new prescription.

 

There’s a lot of bureaucracy in my life right now, and it’s not working as promised. I have no idea of what will happen after the 10th of June when the contract for my arbetsmarknadspolitiska programme expires. I might be hired by the place where I’m doing my internship, or maybe I’ll be back on square one after one and a half year without being closer to disability benefits they said would take about three months only. On the other hand, I might be able to move to my new flat earlier than expected. This makes me happy, but at the same time I do not like change, and am terrified. Living with my mum and her boyfriend is not healthy for any of us, but I am also worried about being on my own and having to get used to new surroundings. Money is also a problem, of course.

I’m hoping to be able to clear this brain fog and tiredness as soon as possible, but I am not sure of when or how. If anyone has any suggestions, I’d be grateful. I’ll try to finish my posts and uploading them one by one, but I expect it to be at a slow speed. Even so, thank you all for reading.

Adoption och naivitet: vad vi helst vill glömma

(CW: barnmisshandel, barn som far illa ut, mord)

Jag skriver det här inlägget på grund av en debattartikel publicerad i DN den 5/5:
Naivt att tro det är bättre i hemländerna. Läsare: vi måste få fortsätta adoptera barn från andra länder”, skriven av Daniel Kanebratt. Kanebratt förklarar i sitt inlägg att han är ”själv adopterad. En av få som har fått chansen till ett bättre liv” och fortsätter: ”Vi måste fortsätta att ge barn chansen till en framtid där de får känna villkorslös kärlek. Adoption kan göra skillnad.” Vid en första blick låter det här bra och självklart. Alla barn förtjänar villkorslös trygghet och kärlek. ”Barnhem förblir den sista utposten som dessa länder har för dessa barn” fortsätter Kanebratt i sin artikel och målar upp en negativ syn gällande hemländerna. Men.. stämmer verkligen det här?

Rapporter visar att utrikes adopterade ofta är arbetslösa i högre grad samt tjänar sämre. Vi har också sämre mental hälsa än övriga befolkningen och begår självmord i högre utsträckning. Vi har också ofta problem med anknytning och lever själva i större utsträckning.  När det gäller identitet visar studier över lång tid att identiteten som svensk minskar med åldern. Enligt studierna beror detta på att vi adopterade möts av negativa och rasistiska attityder. Som internationella adopterade råkar vi ut för rasism, strukturell och individuell, liksom andra rasifierade. Problem med identiteten leder ofta till sämre mental hälsa och dålig självkänsla. Här saknar vi ofta kunskap och stöd bland våra egna familjer, något som jag är övertygad spelar stor roll när det gäller välbefinnande.

”– För mig handlar det där om internaliserad rasism. Jag kan till och med känna igen den känslan. Jag tänkte själv tidigare: jag är inte invandrare, jag är svensk. Möjligtvis adopterad, men det icke-vita är bara ett skal, jag är svensk i första hand och därför tar jag avstånd från allt det som påminner mig om att inte vara det, och den i media mycket snäva representationen av det folkslag jag till ytan tillhör.”

– Maria i en intervju

Men vi har ju tur, vi slipper leva i våra sunkiga hemländer! Vi får ju alla uppleva villkorslös kärlek, enligt författaren. Detta rimmar dock också illa med verkligheten. Många internationella adoptivbarn har farit illa på grund av sina adoptivföräldrar. Ett känt exempel är Hana Williams som efter tre års misshandel dödades av sina
föräldrar i USA. Hana är tyvärr bara ett av många barn som mött detta öde. Ryssland satte stopp för adoptioner till USA efter att 20 ryska adoptivbarn mist livet i USA. 10-25% av alla adoptioner i USA avslutas under, eller efter adoption gått igenom. Dessa  adoptivbarn blir då bortlämnade, hamnar i fosterhem eller sända tillbaka till sina hemländer. En del väljer själva att lämna sina hem i tonåren.

Hur är det med själva adoptionsprocessen? Hur startade denna? Vilken är den bakomliggande tanken? Kanebratts artikel genomsyras av en negativ syn på hemländerna. De har misslyckats med att skydda dessa barn och därmed måste västvärldens länder hjälpa till. En annan syn på internationell adoption är att det är en fortsättning på västvärldens kolonialism. Adoption är idag en miljardindustri. I praktiken innebär detta att föräldrar luras att adoptera bort sina barn och dessutom att barn kidnappas. Västvärldens barnlösa föräldrar får veta att det finns mängder av småbarn i fattigare länder som längtar efter en bättre framtid i andra länder, men detta stämmer inte. Enligt en rapport från 2006 berättar Unicef att det finns uppskattningsvis 132 miljoner föräldralösa barn i Asien, Afrika, central- & Sydamerika. Rapporten visar också att majoriteten av dessa barn bara förlorat en förälder. De föräldralösa barn som finns är dessutom ofta äldre och har ofta släktingar och communitys som tar hand om dem.

Det finns också adoptivföräldrar med bakomliggande agendor. I USA finns det inom evangeliska kretsar en adoptionskultur som handlar om att adoptera för att ‘rädda’ barn och deras själar.

“Adoptive parents coming from this point of view are looking at the child almost as an enemy to conquer. The idea is that there is a payoff: If you can win the battle, you save the child’s soul,” – Rachel Coleman, Homeschooling’s Invisible Children

Dessa grupper lever ofta avskärmade från samhället. Barnen blir ofta hemskolade och utsätts av en sträng uppfostran där misshandel ofta ingår. Än värre är ”rehoming” där adoptivföräldrar skickar barn vidare till andra familjer. Utbytet sker bland annat via annonser på till exempel Craigslist. I USA finns inga regleringar gällande detta då en första adoption gått igenom och barnen blivit amerikanska invånare på grund av lagar som ger föräldrarna rätt till privatliv. Adoptivbarnens rättigheter är därmed inte lika starka.

Ovanstående text är kritik på hur internationell adoption fungerar idag. Som adopterad från Indien ser jag stora problem med systemet. Jag anser att det är viktigt att vi är medvetna om hur adoption fungerar och hur alla inblandade påverkas – för det gör vi. Detta är inte något som försvinner med tiden. Jag vill gärna tillägga att jag inte enbart ser adoption som något negativt och har inte mycket till övers vad det gäller människor som är 100% anti-adoption. Troligtvis kommer jag skriva mer om både mina egna upplevelser som adopterad samt adoption i övrigt. För att läsa mer om ämnet, ta gärna del av dessa länkar.

 

Writing while Autistic

I made it! April is finally over and I kept my blog generally positive throughout Autism Month. I can go back to my normal schedule where I complain and rant, something I’m looking forward to after biting my tongue for an entire month. Happiness!

What to write about then? Lately I’ve been busy with real life things. April ended without me being able to finish quite a few entries I’ve been working on. Even so, I noticed that many bloggers I follow kept making (quality) updates. This made me think about these writing processes as well as my own. If anyone wants to share their writing process, please do! I’m very curious. I also wonder how being autistic influences my writing, because I’m sure it does.

Okay. It starts like this. I get an idea. What is this person’s writing process? How about mine? Does my writing process differ from others? Wait, I use the same type of process for my blog as I did for my academic papers. Could this be a topic? Fine, now it is.

For example, this idea came to me yesterday. I then spent my time thinking about what to write and how. This is the most time consuming part for me. Much time is spent staring at the ceiling collecting thoughts and ideas. After this is done, I turn these into words and sentences because I mostly think in images. While translating colourful arrows flying around in a world of glitter into words is taxing, I also enjoy crafting sentences. I find this to be a bit like finishing the last touches to an art piece, or having finishing a dish and then adding the last decorations to the plate.  So very satisfying.

When I finally sit down by my computer, which might not start until several days later, I start by writing these sentences down.  My writing then turns into a game of connecting the dots where I try to string these ideas and sentences together to make a coherent post. I find this very frustrating and I’m very likely to quit, or at least take a break. When I finally return to my writing I tend to change it rather drastically. A lot of copy-pasta being thrown around and then it’s finally time to look over and edit specific sentences. When I’m happy (or to be fair, get frustrated once again and give up) I press the publish button.

My relationship with writing is complicated. I both love and hate it. Writing is very frustrating, but at the same time I also find it very rewarding. So far, writing for this blog has been more fun than I could ever have expected and I hope I’ll be able to keep it up for a long time.

 

 

 

 

 

Getting my autism diagnosis pt.2

Besides the reoccurring ableism, I quite enjoyed getting assessed for autism. As I’ve written earlier, it started out rocky, but in the end it turned out to be a rather fun experience.

For example, I got to talk about myself a lot. Without being questioned in the way you usually are by therapists (fine, it’s their job but it still really grates on my nerves) that is. Talking about myself in this setting taught me a lot about myself that I for some reason hadn’t figured out, but are obvious in retrospect. I also learnt about NTs. I’ve spent my entire life thinking I experienced the world like most NT, so this was quite an eye opener. And I loved it. So many things suddenly made sense. I’ve always been very curious and suddenly I was given a one in a lifetime experience: re-discovering both myself and the entire world. I now ponder how NTs see the world. They always miss so many details, after all. If I seemed like a control freak earlier, I finally got the tools and narrative to understand that I take in information differently. I was able to forgive myself for struggling with, or not being able to do certain things NTs consider easy. I learnt a lot of valuable life lessons during my assessment. Of course I’ve moved on the the much cooler Autistic Community where I’ve learnt even more, but I’m still very thankful for this start.

To my own surprise, I also found the other tests enjoyable. After my therapist explained them thoroughly, I understood how to solve quite a few, something I thought would be impossible. If left to my own devices, I have trouble following simple instructions and I am not able to get out of the second room in Portal.

All in all, I think I got really lucky. It took less than half a year between being asked if I wanted to get assessed to receiving my diagnosis, which I think is uncommon. Both the short time frame, but also that I didn’t have to fight for getting assessed. During my assessment I also had a competent therapist who treated me well and didn’t have a noticeable pathological view of autism. Luckily for me, this turned out to be a fun experience I am happy I went through.