Vi påverkas; om internalisering

Jag har inte använt mitt riktiga namn här. Detta är inte bara för att vara anonym. Jag föredrar att använda smeknamn jag fått av personer jag tycker mycket om, men som oftast inte kan kopplas till mitt riktiga namn. Saken är den att jag hatar mitt namn. Jag vill inte hata det. Egentligen är det ett fint namn. Men nu är det så att jag hatar det. Och det har jag gjort ett långt tag nu. Men jag minns då jag tyckte om mitt namn. Mina föräldrar berättade att det betydde ljus, eller någon som kommer med ljuset på bengali. Det var lite häftigt att komma från ett land långt borta, tyckte jag då. Sedan började jag förskolan det året jag fyllde fem. Det fick mig att hata både mitt namn och mig själv. Jag märkte nu att ingen annan tyckte om mitt namn. De andra barnen tyckte det var roligt – det var ju utländskt och konstigt. De vuxna verkade rädda för att uttala det.

Mitt namn var roligt, och likaså min hudfärg. Det första vita barn (och det fanns typ bara vita barn i min hemstad, förutom brorsan och jag så fanns det några få andra adoptivbarn och några få rasifierade familjer i stan) lade märke till var att jag var brun.
”Var kommer du i från? Är du n*ger? När ska du åka tillbaka?” var frågorna de gav mig medan de studerade mig. De tog tag i mina händer och armar för att inspektera mig under sina frågestunder. Jag blev rädd inför att möta nya barn. Det tog inte lång tid innan jag började hata mig själv. Mitt fula namn som ingen kunde uttala. Det namnet som separerade mig från de svenska barnen. Det namn som gjort att jag blivit uppropad som ”uh…eh.. um. Det här var svårt”. Nuförtiden vet jag att så fort personen som ropar upp börjar staka sig så är det mitt namn hen försöker uttala. Idag vet jag att de flesta nya människorna jag träffar inte kommer uttala mitt namn rätt, int ens efter ett halvår. Jag har vant mig.

När jag började förskolan märkte jag också att de flesta andra barnen var blonda. Tjejerna hade ofta långt blont hår, stora ögon och liten näsa. I jämförelse såg jag ut som ett litet troll. Att vara mörkhyad ansågs inte vackert. Jag slutade le rätt så tidigt i bilder, för jag märkte att min näsa blev bredare. När jag blev äldre började jag att undvika att vara med i bild. Idag tittar jag helst inte i spegeln. En sak jag avskyr med sommar

Jag trodde jag att jag var svensk. Att bo i Sverige var det enda liv jag visste om. Men jag såg inte svensk ut och därför var det ingen som ansåg att jag var det.
Du är svensk”, sa mamma och pappa.
Åk hem till ditt jävla U-land” sa främlingar.

De fördomar, hat och nedvärderingar jag mött i livet har sipprat in. Jag har, mot min vilja gjort dem till mina. De finns överallt. Inte bara när det gäller etnicitet. Internaliserad sexism och ableism finns hos mig med. Jag hjälper alltså till med att förtrycka mig själv genom mina egna tankar och hur de påverkar mina handlingar. Det är det som är grejen. Vi lever i ett sexistist, homomisiskt, rasistiskt, ableistiskt, transmisiskt (etc) samhälle som premierar vithet och klassförakt. Många tror att detta inte påverkar just dem, men det påverkar oss alla. Till och med oss som utsätts. Som jag nämnt i tidigare inlägg så är privilegium ofta genomsynligt, men det finns där. Om detta inte är bevis nog så torde faktumet att internalisering existerar och är vanligt, vara det. Om du förstår engelska, läs och titta gärna på CNNs Doll Study från 2010 (varning: barn ingår i experimentet, (internaliserad) rasism), en nyare version av Kenneth och Mamie Clarks experiment ‘the Doll Test’ som låter barn jämföra och välja gubbar med olika hudfärg (i originalet dockor) och förklara varför de gjort dessa val.

Barn liksom vuxna påverkas av de värderingar som finns runt om oss. Det enda sätt att bekämpa internalisering kräver att hela samhället förändras. Majoriteten måste inse att de åsikter och värderingar en besitter inte är neutrala, och inte bara påverkar den egna gruppen. Jag inser att jag aldrig kommer uppleva en värld där jag inte möts av fördomar och hat. Tyvärr kan jag inte ändra andras åsikter. På ett sätt är det ok. Det jag inte kan förlåta är den gas lighting som jag utsatts för som fått mig att tveka på mina egna upplevelser. Jag kan inte förlåta att det hat mött inte har motsagts och sedan förvandlats till mitt eget. En dag kanske jag gör det. En dag kanske jag förlåter mig själv för vem jag är. Jag hoppas det.

Enjoying summer as an autistic person

Summer is here. Schools are done for the year. At least in Sweden, summertime is when the whole country comes alive. Instead of being holed up in our homes we can now socialise outdoors. There’s going to the beach, lounging about and doing gardening. Or just have lunch or dinner outside. The general consensus is because it’s summer, you should spend as much time as possible outdoors. If you don’t you are very likely to be pressured or shamed into going outside to do these mandatory summer activities.

I for one quite like summertime, but I know that many autistics don’t. Our senses often work differently from neurotypicals. This means that many of us experience temperature differently;  summer with its heat and humidity can be really taxing. Myself, I’m very sensitive to the cold. Summer is the one time of the year when being being outside doesn’t make me cold or causes me pain. I  really do love heat. If it’s warm enough I might stop wearing something long-sleeved and I might even take off my tights. Many autistics are also very sensitive to light and the sun is often stronger during summertime. This is one of the reasons why I, even though I love the heat tend to stay indoors during summer. It’s just too bright.  I do love going outside during the evening though, when it’s still warm and still light out, although not as much.

Another reason why I don’t like being outside during summertime is because it’s very noisy. Neighbour children playing (this seems to include them yelling a lot, although I don’t know why), neighbours mowing their lawns, people playing really loud music when chilling on the porch. Noise keeps me from being able to concentrate, so sitting outside with a book, soda and an one litre package of ice cream is not work out.

Being outside also increase my anxiety and phobias. People in general tend to make me anxious. I have to spend a lot of energy when I socialise. If I’m outdoors in my garden as an example, a neighbour can stop by to talk to me at any time, without giving any warning in advance. I am also faceblind, which means I probably won’t recognise them. I’ll have to pretend that I know who they are while searching for clues in what they tell me. I do not cope well with having surprise!interactions thrown at me. There’s also my phobias of insects and spiders. I no longer cry like I did when I was a child and a bug would land on me, but I still scream and  need someone else to remove it because I still just can’t touch any insect.

That said, I do love summers in my own way. Evenings where the sun doesn’t set until 11 PM and still warm enough for you to sit outdoors. Devouring a lot of ice cream. Having barbecue several days a week. Having more energy than usual. Not wearing socks or shoes for days. I love the trees and plants coming alive. Seeing all the new baby calves, lambs and foals playing happily. Stay up to game with friends since we all have more time off. I promise, I am getting a lot of out summer even though I spend much of it indoors and often in solitary. Please don’t try to pressure autistics to spend our summers (or any other time of the year) according to your neurotypical standards, as I have explained above this will most likely harm us. We know best how to manage our wants and needs, especially those out of the norm. Please trust us on this and do enjoy your summer! I know I will.

 

 

Dina privilegier och du 101

När du har privilegier så är de ofta osynliga för dig. Du kommer inte hitta det om du faktiskt inte söker efter ordentligt. Privilegium är ofta maskerat som rationalitet eller moralitet. Dina privilegier kan till och se ut som hinder. Så förrädiskt kan de vara.

Den svenska funkisrörelsen är väldigt dålig på att hålla koll på de privilegier vi inom rörelsen ändå besitter. Än värre är dock att det finns en mycket aktiv rasism i dessa grupper. Rasism som går att hitta lite överallt och ofta inte motsägs. Till exempel: om du undrat över varför funkisrörelsen är nästintill kritvit, så är det inte för att rasifierade funkisar inte finns, utan att organisationerna inte är tillgängliga eller inkluderande. Något jag ofta stött på i dessa sammanhang är folk (oftast vita cishet män) som påtalar att detta är på grund av vår överlevnad som funkisar. Det är vi eller dem. Svenska helylle-funkisar mot lömska invandrare som snor de pengar och resurser som annars skulle gå till oss. Det är tråkigt visst, men om vi måste välja så måste vi hjälpa svenskar först. Detta sägs i funkisrättigheternas namn. Utan att tänka på eller bry sig om att invandrare och rasifierade också finns bland funkisar och svenskar.

Trött som jag är på detta tänkte jag säga några väl valda ord om privilegium. De flesta av oss har ett eller flera privilegium och detta inkluderar mig. Mina privilegium finns hos mig hela tiden och försvinner inte bara för jag också är marginaliserad. Mina privilegier har varit till nytta hela livet. Jag är autist och en rasifierad person från Indien, men jag är också adopterad av svenska föräldrar. Alltså har jag automatiskt fått tillgång till det svenska språket, kulturen och har dessutom ett svenskt efternamn, något som faktiskt kan göra skillnad när en potentiell arbetsgivare funderar på att slänga ens ansökning i papperskorgen. Att jag uppträder svenskt påverkar helt enkelt hur jag blir bemött. Jag kommer också från ett akademikerhem där vi aldrig behövt oroa oss för pengar. Att plugga vidare efter gymnasiet har varit en självklarhet, liksom att mina föräldrar varit närvarande, stöttande och hjälpt till med skola och läxor. Jag har också fått chansen att prova olika aktiviteter och sporter (dock mot min vilja) som mina föräldrar betalat för. En av anledningarna till att jag faktiskt lever idag är att mina föräldrar haft ekonomin och viljan att försörja mig 10+ år efter att de inte enligt lag behövt det. Denna uppväxt har gjort att jag kan navigera formella tillställningar, evenemang och liknande och framstå som en artig och trevlig person. Jag behöver inte heller oroa mig för att bli diskriminerad eller värre på grund av könstillhörighet eller sexualitet. En trevlig aro ace (enby?) tjej kommer slinker förbi radarn väldigt enkelt.

Numera fattig rasifierad autistisk tjejig person av före detta medelklass. Alla dessa aspekter påverkar hur jag uppfattas och behandlas av omvärlden. Jag får helt enkelt inse att det finns saker jag helt enkelt inte har kunskap om då jag själv inte levt dessa och aldrig kommer göra det. Det bästa jag kan göra för min egen och än viktigare andras skull är att acceptera detta. Vill jag dessutom förbättra mig själv som person? Det finns inget annat att göra än att hålla käft och lyssna på personer från marginaliserade grupper. Inse att de alltid kommer att ha tolkningsföreträde.

Det här är inte enkelt. En måste koppla bort sitt ego och stolthet och inse att det finns saker en måste omvärdera och lära sig på nytt. Det innebär att arbeta aktivt med att plocka ner de privilegier en har på både ett personligt och samhällsstrukturellt plan. Inse att ens nuvarande beteende och attityd kan vara skadligt för marginaliserade grupper och att det är en själv och inte dem som ska ändras. Inte förvänta sig att folk kommer vara tacksamma. Marginaliserade personer kan till och med vara öppet fientliga, särskilt om misstag begås. Som medlem i en privilegierad grupp är detta något en får ta. Marginaliserade grupper behöver inte möta förtryck med vänlighet. De kan vara allmänt oschyssta, men det är inget mot -ismer och -misia de utsätts för. Om detta blir för mycket? Du kan alltid ursäkta dig själv och lämna konversationen eller rummet. Det är svårt. Men det går, och det är värt det.

 

 

 

A tricky web of lies & writing a truthful report

I have a confession to make. I lie. I lie quite a lot. The truth is also that I lie less after having received my autism diagnosis. My lies are mostly about myself. I claim understand something even when I don’t. I say I’m fine when I’m really not. Sometimes I lie to blend in. Sometimes I fake having an interest in men. When I was younger I forced myself to watch Dawson’s Creek just to keep up with my classmates’ interests. I would have preferred to watch comedies and cartoons. I also lie because it’s the smoothest way to keep a conversation going. I lie to tell people what they want to hear, because otherwise my scripts fall apart, and I can’t continue the conversation. I lie about my health to get people off my back and stay away from the mess that is healthcare.

In a way, I lie both to save myself and others. As I’ve come to understood, contrary to popular belief, lying is quite common among adult autistics. Often for the same reasons as above. It becomes a way survive when no one else understands or believes us. You know, and we’re oh so close to falling into the abyss.

All this leaves me with a problem. A kinda big one. I am doing my arbetsprövning,  that is having my capacity for work measured. I am hoping for it to be 50% / 20 hours a week. 50% seemed low when I started, but after over a year with financial etc problems, I’m worried that 20 hours a week will be too much. If I’m correct, Arbetsförmedlingen / the Unemployment Office will write a report, as well as my doctor (whoever this is, I don’t have a GP because that would require to find one in the first place. This will screw me over, probably). Anyhow, they also want input and feedback from me. I hate it. i have no ide of what am I supposed to share. How honest am they want me to be. How can I soften the blow for everyone involved? I would really like to do this, and it requires that I lie.

Honestly, everything about this makes me unsure. Working, or any reoccurring activity is taxing because of stress and anxiety. And that’s just mentally and physically preparing and travelling to a workplace, before I even step out the door. I often wake up with stomach ache and I’m too stressed to eat. I don’t sleep well because of anxiety.

Then it’s work. I need to be able to work, but I also know I will never be 100% comfortable. I feel unsafe outside of my own home. How much energy am I supposed to have when I get back home? I’m not feeling well, I haven’t been able to think clearly for quite a while. Is this something I should mention?

I have spent my entire life lying to others about this kind of things. To peers to avoid being bullied. To my parents to keep them happy and content and therefore not paying much attention to me. To healthcare personnel. To myself. And now I’m trying to figure out what to do with my report. How honest should I be? I know this report is for my own sake, but I’m tired of being constantly monitored and frankly I’m starting to not care anymore. I don’t want everyone else to decide everything concerning my life. Therefore, I want my answers to give predictable results and this is how I want to tailor them. I don’t really care about how truthful my report will be. I do find this sad, but at the same time logical.

 

Update: nothing and everything

Hello! I have not abandoned this blog. In fact, I have several post on various topics half-finished. But I just don’t have the spoons to finish them. There are spoons, but they’re small, bent and have lost their shine. There’s not much I can do with them except trying to do something just to feel frustrated when my brain gives up half-way through. April has burnt me out together with work, where I’ve ended up working overtime without breaks. When I return home, there’s not much left of me.

I have also slowly been returning to my old, pre-medication self. It’s been a slow return, skulking in the shadows, popping up here and there. My stress is back. Getting out of bed on a day off can make my heart race. I am tense most of the time, enough to cause myself pain. Pre-medication Asymmetra is a terribly self-destructive person, but at the same time I cannot deny enjoying the liberation which comes with it. I suppose I’ll see how it goes. I’m running out of medication anyways and I have no idea of how to get a new prescription.

 

There’s a lot of bureaucracy in my life right now, and it’s not working as promised. I have no idea of what will happen after the 10th of June when the contract for my arbetsmarknadspolitiska programme expires. I might be hired by the place where I’m doing my internship, or maybe I’ll be back on square one after one and a half year without being closer to disability benefits they said would take about three months only. On the other hand, I might be able to move to my new flat earlier than expected. This makes me happy, but at the same time I do not like change, and am terrified. Living with my mum and her boyfriend is not healthy for any of us, but I am also worried about being on my own and having to get used to new surroundings. Money is also a problem, of course.

I’m hoping to be able to clear this brain fog and tiredness as soon as possible, but I am not sure of when or how. If anyone has any suggestions, I’d be grateful. I’ll try to finish my posts and uploading them one by one, but I expect it to be at a slow speed. Even so, thank you all for reading.

Adoption och naivitet: vad vi helst vill glömma

(CW: barnmisshandel, barn som far illa ut, mord)

Jag skriver det här inlägget på grund av en debattartikel publicerad i DN den 5/5:
Naivt att tro det är bättre i hemländerna. Läsare: vi måste få fortsätta adoptera barn från andra länder”, skriven av Daniel Kanebratt. Kanebratt förklarar i sitt inlägg att han är ”själv adopterad. En av få som har fått chansen till ett bättre liv” och fortsätter: ”Vi måste fortsätta att ge barn chansen till en framtid där de får känna villkorslös kärlek. Adoption kan göra skillnad.” Vid en första blick låter det här bra och självklart. Alla barn förtjänar villkorslös trygghet och kärlek. ”Barnhem förblir den sista utposten som dessa länder har för dessa barn” fortsätter Kanebratt i sin artikel och målar upp en negativ syn gällande hemländerna. Men.. stämmer verkligen det här?

Rapporter visar att utrikes adopterade ofta är arbetslösa i högre grad samt tjänar sämre. Vi har också sämre mental hälsa än övriga befolkningen och begår självmord i högre utsträckning. Vi har också ofta problem med anknytning och lever själva i större utsträckning.  När det gäller identitet visar studier över lång tid att identiteten som svensk minskar med åldern. Enligt studierna beror detta på att vi adopterade möts av negativa och rasistiska attityder. Som internationella adopterade råkar vi ut för rasism, strukturell och individuell, liksom andra rasifierade. Problem med identiteten leder ofta till sämre mental hälsa och dålig självkänsla. Här saknar vi ofta kunskap och stöd bland våra egna familjer, något som jag är övertygad spelar stor roll när det gäller välbefinnande.

”– För mig handlar det där om internaliserad rasism. Jag kan till och med känna igen den känslan. Jag tänkte själv tidigare: jag är inte invandrare, jag är svensk. Möjligtvis adopterad, men det icke-vita är bara ett skal, jag är svensk i första hand och därför tar jag avstånd från allt det som påminner mig om att inte vara det, och den i media mycket snäva representationen av det folkslag jag till ytan tillhör.”

– Maria i en intervju

Men vi har ju tur, vi slipper leva i våra sunkiga hemländer! Vi får ju alla uppleva villkorslös kärlek, enligt författaren. Detta rimmar dock också illa med verkligheten. Många internationella adoptivbarn har farit illa på grund av sina adoptivföräldrar. Ett känt exempel är Hana Williams som efter tre års misshandel dödades av sina
föräldrar i USA. Hana är tyvärr bara ett av många barn som mött detta öde. Ryssland satte stopp för adoptioner till USA efter att 20 ryska adoptivbarn mist livet i USA. 10-25% av alla adoptioner i USA avslutas under, eller efter adoption gått igenom. Dessa  adoptivbarn blir då bortlämnade, hamnar i fosterhem eller sända tillbaka till sina hemländer. En del väljer själva att lämna sina hem i tonåren.

Hur är det med själva adoptionsprocessen? Hur startade denna? Vilken är den bakomliggande tanken? Kanebratts artikel genomsyras av en negativ syn på hemländerna. De har misslyckats med att skydda dessa barn och därmed måste västvärldens länder hjälpa till. En annan syn på internationell adoption är att det är en fortsättning på västvärldens kolonialism. Adoption är idag en miljardindustri. I praktiken innebär detta att föräldrar luras att adoptera bort sina barn och dessutom att barn kidnappas. Västvärldens barnlösa föräldrar får veta att det finns mängder av småbarn i fattigare länder som längtar efter en bättre framtid i andra länder, men detta stämmer inte. Enligt en rapport från 2006 berättar Unicef att det finns uppskattningsvis 132 miljoner föräldralösa barn i Asien, Afrika, central- & Sydamerika. Rapporten visar också att majoriteten av dessa barn bara förlorat en förälder. De föräldralösa barn som finns är dessutom ofta äldre och har ofta släktingar och communitys som tar hand om dem.

Det finns också adoptivföräldrar med bakomliggande agendor. I USA finns det inom evangeliska kretsar en adoptionskultur som handlar om att adoptera för att ‘rädda’ barn och deras själar.

“Adoptive parents coming from this point of view are looking at the child almost as an enemy to conquer. The idea is that there is a payoff: If you can win the battle, you save the child’s soul,” – Rachel Coleman, Homeschooling’s Invisible Children

Dessa grupper lever ofta avskärmade från samhället. Barnen blir ofta hemskolade och utsätts av en sträng uppfostran där misshandel ofta ingår. Än värre är ”rehoming” där adoptivföräldrar skickar barn vidare till andra familjer. Utbytet sker bland annat via annonser på till exempel Craigslist. I USA finns inga regleringar gällande detta då en första adoption gått igenom och barnen blivit amerikanska invånare på grund av lagar som ger föräldrarna rätt till privatliv. Adoptivbarnens rättigheter är därmed inte lika starka.

Ovanstående text är kritik på hur internationell adoption fungerar idag. Som adopterad från Indien ser jag stora problem med systemet. Jag anser att det är viktigt att vi är medvetna om hur adoption fungerar och hur alla inblandade påverkas – för det gör vi. Detta är inte något som försvinner med tiden. Jag vill gärna tillägga att jag inte enbart ser adoption som något negativt och har inte mycket till övers vad det gäller människor som är 100% anti-adoption. Troligtvis kommer jag skriva mer om både mina egna upplevelser som adopterad samt adoption i övrigt. För att läsa mer om ämnet, ta gärna del av dessa länkar.

 

Writing while Autistic

I made it! April is finally over and I kept my blog generally positive throughout Autism Month. I can go back to my normal schedule where I complain and rant, something I’m looking forward to after biting my tongue for an entire month. Happiness!

What to write about then? Lately I’ve been busy with real life things. April ended without me being able to finish quite a few entries I’ve been working on. Even so, I noticed that many bloggers I follow kept making (quality) updates. This made me think about these writing processes as well as my own. If anyone wants to share their writing process, please do! I’m very curious. I also wonder how being autistic influences my writing, because I’m sure it does.

Okay. It starts like this. I get an idea. What is this person’s writing process? How about mine? Does my writing process differ from others? Wait, I use the same type of process for my blog as I did for my academic papers. Could this be a topic? Fine, now it is.

For example, this idea came to me yesterday. I then spent my time thinking about what to write and how. This is the most time consuming part for me. Much time is spent staring at the ceiling collecting thoughts and ideas. After this is done, I turn these into words and sentences because I mostly think in images. While translating colourful arrows flying around in a world of glitter into words is taxing, I also enjoy crafting sentences. I find this to be a bit like finishing the last touches to an art piece, or having finishing a dish and then adding the last decorations to the plate.  So very satisfying.

When I finally sit down by my computer, which might not start until several days later, I start by writing these sentences down.  My writing then turns into a game of connecting the dots where I try to string these ideas and sentences together to make a coherent post. I find this very frustrating and I’m very likely to quit, or at least take a break. When I finally return to my writing I tend to change it rather drastically. A lot of copy-pasta being thrown around and then it’s finally time to look over and edit specific sentences. When I’m happy (or to be fair, get frustrated once again and give up) I press the publish button.

My relationship with writing is complicated. I both love and hate it. Writing is very frustrating, but at the same time I also find it very rewarding. So far, writing for this blog has been more fun than I could ever have expected and I hope I’ll be able to keep it up for a long time.

 

 

 

 

 

Getting my autism diagnosis pt.2

Besides the reoccurring ableism, I quite enjoyed getting assessed for autism. As I’ve written earlier, it started out rocky, but in the end it turned out to be a rather fun experience.

For example, I got to talk about myself a lot. Without being questioned in the way you usually are by therapists (fine, it’s their job but it still really grates on my nerves) that is. Talking about myself in this setting taught me a lot about myself that I for some reason hadn’t figured out, but are obvious in retrospect. I also learnt about NTs. I’ve spent my entire life thinking I experienced the world like most NT, so this was quite an eye opener. And I loved it. So many things suddenly made sense. I’ve always been very curious and suddenly I was given a one in a lifetime experience: re-discovering both myself and the entire world. I now ponder how NTs see the world. They always miss so many details, after all. If I seemed like a control freak earlier, I finally got the tools and narrative to understand that I take in information differently. I was able to forgive myself for struggling with, or not being able to do certain things NTs consider easy. I learnt a lot of valuable life lessons during my assessment. Of course I’ve moved on the the much cooler Autistic Community where I’ve learnt even more, but I’m still very thankful for this start.

To my own surprise, I also found the other tests enjoyable. After my therapist explained them thoroughly, I understood how to solve quite a few, something I thought would be impossible. If left to my own devices, I have trouble following simple instructions and I am not able to get out of the second room in Portal.

All in all, I think I got really lucky. It took less than half a year between being asked if I wanted to get assessed to receiving my diagnosis, which I think is uncommon. Both the short time frame, but also that I didn’t have to fight for getting assessed. During my assessment I also had a competent therapist who treated me well and didn’t have a noticeable pathological view of autism. Luckily for me, this turned out to be a fun experience I am happy I went through.

Do you ever get the feeling of déjà vu? Autism och ekolali

Jag måste erkänna att jag inte är säker på vad ekolali är. Tittar man på medicinska källor beskrivs ekolali i patologiska och nedsättande termer som jag mår dåligt av att läsa. Istället har jag tittat på hur autisktiska bloggare, både svenska och engelska beskriver ekolali. Här känner jag igen mig mycket bättre, men samtidigt blir beskrivningarna av ekolali väldigt personliga och kanske inte som jag upplever dem.

Hur ska jag då enkelt beskriva vad ekolali är? Enkelt sätt skulle jag kalla de för upprepningar. Småbarn använder sig ofta av ekolali när de lär sig tala. Autister, barn som vuxna använder oss ofta av ekolali av många olika anledningar? Ekolali kan både vara direkt (immediate): en upprepar meningar / ord en precis hört. Men ekolali kan också vara  uppskjuten (delayed). Då sker upprepningarna vid ett senare tillfälle. Det medicinska perspektivet ser ofta autisters ekolali som något dåligt och onödigt. Jag håller inte med. Ekolali kan användas för att ge talaren mer betänketid. Ekolali är kommunikation. Ekolali kan också vara ett slags stimmande. Många autister använder också scripts. Inövade färdiga manus för att klara social situationer så smidigt som möjligt.

Vad är då ekolali för mig? Jag brukar alltid prata för mig själv och då ofta upprepa samma ord och meningar…. i flera år. Detta gör jag automatiskt när jag är själv. Jag gillar också att upprepa citat från filmer, datorspel och andra medier. Ofta vet jag inte varför jag upprepar vissa fraser, men jag mår bra av det. Ibland betyder orden inte så mycket. Cookie. Cookielookie Cookielookieshund. Hunden Cookan. Cookie vovve. Hunden Cookan hundar sig. Cookiemonster. Cookster. Jag pratar så här med hunden hela tiden när vi är ensamma hemma.

Som jag nämnde tidigare gillar jag också att upprepa låttexter och dialog från filmer etc. Detta är något jag också kan göra med andra, till och med NTs verkar uppskatta detta. Do you ever get the feeling of déjà vu? Let’s try that again!

Jag tänker i en mix av bilder, diagram, pilar och citat. Jag brukar använda mig av just manga-monologer när jag ska identifiera en känsla för mig själv eller någon annan. De brukar hjälpa mig mycket. Mangan Fruits Basket har hjälpt mig att sätta ord och hitta känslor på mycket jag inte alls kunde innan jag läst serien. Låttexter gillar jag också, särskilt Lorde och Tove Lo funkar bra som tal.

”Not the flawless one, I’ve never been
But I have my moments, I have my moments”

Ekolali är naturligt för mig. Precis som stimmande kommer det helt naturligt. Jag måste koncentrera 100% mig för att inte prata för mig själv. Viktigt för min egen säkerhet i en ableistisk värld, men en dag hoppas jag att alla kan hålla på fritt med stimming och ekolali utan några konsekvenser. Do you ever get the feeling of déjà vu?

Goda nyheter till alla autismföräldrar!

April började bra, månaden då autism uppmärksammas. Äntligen får professionella och föräldrar tala ut och synas i medierna. Folk får upp ögonen för hur era liv är. Äntligen! Men så händer något. Några vuxna autister dyker upp och berättar att ni har fel och att de vet mer om autism än er. Inte heller ger de sig, så hela april är förstört. Men vänta lite… var det verkligen de vuxna autisterna som dök upp hos er och inte tvärt om? Ni surfade runt och plötsligt hittade ni några autister som pratade om autism som något positivt och ni var bara tvungna att lägga er i.

Ett stort grattis, föräldrar! Detta tyder på att era egna barn en dag kommer vara stolta över vilka de är. Era barn kommer också troligtvis förstå vad härskartekniker är och när de används mot dem. Precis som vi vuxna autister idag märker när någon patologiserar eller talar över oss. Det betyder att de kommer kunna märka och försvara sig själva när någon är ableistisk. En mycket bra egenskap!

Men som sagt, jag har glada nyheter. Ibland kan det vara lätt att tro det, men ni är inte föräldrar till någon autism som skulle vara separat från era barn. Ni är föräldrar till autistiska barn. Alltså är ni som vilka föräldrar som helst, med alla upp- och nergångar, och växlingar mellan besvikelse och stolthet som det innebär. Grattis! Allt står rätt till.

Jag vågar alltså påstå att en kan ha autistiska barn och ändå vara en bra och lycklig förälder utan att ta på sig identiteten autismförälder. Ta mina föräldrar till exempel. De är långt från perfekta, de har orsakat mig skada utan att mena det. De är NT och jag är autistisk. De är vita och jag rasifierad. Det fanns aldrig någon chans att de aldrig skulle skada mig på grund av okunskap. I det stora hela skulle jag ändå säga att mina föräldrar ändå är bra föräldrar. Hur har de lyckats med detta så att vi alla blivit nöjda i slutändan? Jo, de har alltid älskat, trott, stöttat och respekterat mig. Det har fungerar för vår familj så jag tänker påstå att det fungerar för många andra med.

Mina föräldrar har respekterat att jag bara äter viss mat och har därför lagat annan mat enbart till mig. När jag inte alls förstod det där med vänner när jag började skolan hjälpte de till med att kontakta andra föräldrar och barn som jag redan var på god fot med. Sedan hjälpte de mig att komma på hur man skulle umgås med och leka med vänner. Mina föräldrar har säkert varit trötta på alla mina fobier (mörker, sjukhus, tandläkare, hundar, lastbilar, spindlar, blinkande ljus, insekter, höjder, ljud etc), men de har alltid försökt att hjälpa och trösta mig. De respekterar att jag är annorlunda. Deras önskan är att jag ska leva ett liv som jag mår bra av. Jag kan till och med tänka att de uppskattar mina lite underligare sidor. De är ju stolta över mig. Förresten, det finns ett jättebra uttryck på engelska som kan vara värt att tänka på:

”Stay in your lane.”

Det betyder bland annat att man inte ska tala över andra, utan att istället lyssna och lära. Försök, vet jag. Det är troligt att det kommer berika era liv och göra er till bättre och gladare föräldrar.