Arbete och utanförskap

Det har gått ett tag sen jag uppdaterade eller ens kollade bloggen. Det är inte så att jag glömt bort den, men sedan jag gått upp i tid på min praktik har jag helt enkelt inte klarat av att blogga. Både energi, minne och andra kognitiva förmågor har sviktat samtidigt som jag är hela tiden är sjuk och trött.

Därför har jag tänkt på det här med utanförskap och hur det här begreppet i används politiskt. Debatten om utanförskap handlar ofta om att fler behöver komma ut i arbete, en mirakelkur som sägs lösa allt från segregation till att göra funkisar och sjuka friska. Arbete är alltid bäst, sägs det. Att inte ha ett arbete innebär ohälsa och utanförskap.

Stämmer detta? Blir en automatisk inkluderad i samhället om en skaffar förvärvsarbete? Svaret är nej. Fattigdom existerar även bland arbetande, the working poor finns i hela världen. Dessutom ser samhället ner på vissa yrkesgrupper, särskilt då dessa är lågavlönade.  Bland de som kan och vill ut i arbete är detta inte heller en självklarhet då ofrivillig arbetslöshet är en del av det kapitalistiska systemet. Vi kommer alltid ha en grupp människor som av olika anledningar inte är i arbete. Det vi som samhälle kan göra är att bestämma hur denna grupp ska behandlas. I dagens kapitalistiska system behandlas icke-arbetande personer som ett problem då människovärdet är kopplat till produktivitet. Därför är rättigheter och förmåner ofta kopplade till arbete, och ju högre status ett arbete har, ju bättre förmåner ger det. Här är funkisar dubbelt utsatta då vi ofta inte kan arbeta, utan dessutom blir diskriminerade på arbetsmarknaden när vi vill och kan.

Som jag nämnt tidigare på bloggen så kan inte alla arbeta och det är ok. Arbete kan till och med försämra hälsotillståndet både kort- och långsiktigt. Det här är något jag tänkt på mycket eftersom jag själv arbetsprövar. Detta gör att jag hamnat i ett slags utanförskap då jag inte orkar mycket annat än att sova, då och då handla, laga och äta enkel mat. Arbetsprövningen är på 50 % och bidrar direkt till ohälsa då jag inte får i mig tillräckligt med näring. Både min fysiska och mentala hälsa påverkas med smärta, konstant trötthet och feber samt dåligt minne och koncentrationssvårigheter.

Inte heller bidrar arbete eller annan aktivitet till gemenskap eller hälsa utan direkt till motsatsen. Istället för att bli en i gänget hamnar jag utanför. Att vara på ett arbete betyder ihållande ångest och rädsla. Tiden utanför arbetet innebär ofta mer stress och ångest. Att ta hand om mig själv och kunna umgås med andra och delta i samhället skulle bara vara möjligt om jag arbetade mindre eller inte alls. Det skulle vara enda sättet att bryta mitt utanförskap. Att arbetspröva betyder för mig att väga den ekonomiska tryggheten ett arbete skulle ge mot min egen hälsa och livsglädje.

Arbete kan ge gemenskap, trygghet och glädje, men vi har ett mycket större problem om folk inte kan hitta gemenskap och delaktighet utan att arbeta. Att många marginaliserade grupper, inklusive funkisar lever i fattigdom och utanförskap är inte en tillfällighet utan resultatet av medvetna politiska val. Därför går det också att förändra samhället till det bättre och bekämpa utanförskap på riktigt.

 

 

 

Det är de stora tingen, del 2

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om de svårigheter jag stöter på som autist på arbetsplatsen. Här kommer del två på svenska där jag ska prata lite om lösningar. I inlägget utgår jag mest från mig själv och autism, men jag hoppas att det appliceras till andra funktionsnedsättningar.

Först och främst vill jag säga att vi som samhälle måste vi sluta att utgå från att alla ska och kan arbeta. Detta kommer aldrig att ske och det är helt okej. Vissa förlorar arbetsförmågan innan pensionsåldern och andra kommer helt enkelt aldrig ha denna. Det är så mänskligheten är, helt enkelt. Det är systemet (hej, kapitalism) som är fel och som inte heller utgår från oss.

Nu när detta är sagt kommer jag ändå spendera detta inlägg med att prata om funkisar och arbete. Det går inte att undvika diskussionen om Försäkringskassan. Denna pågår faktiskt kontinuerligt bland oss sjuka och/eller funkisar.  Då och då bubblar den upp till ytan och blir en mainstream-snackis under ett kort tag. Sjuktalen fortsätts pressas ner, men för många av oss är detta inget positivt utan något direkt farligt. Som vanligt är det funkisar, sjuka och till och med professionella inom områden som sjukvård och arbetsmarknad larmar om FKs orimliga krav.

I slutändan handlar det alltid om att fler måste komma ut i arbete. Så många som möjligt måste till varje pris komma ut i arbete. Det är den här kullen icke-funkisar tänker dö på. Både regeringen och vanliga arga skattebetalare trängs på denna kulle, och för en gångs skull håller de med varandra. Därför ställer jag frågan:

Vill vi som samhälle på riktigt att funkisar ska komma ut på arbetsmarknaden? Att funkisar ska kunna stanna och må bra långsiktigt av att vara på denna? Att funkisar och sjuka inte ska behöva slussas mellan arbetsmarknad och sjukskrivning? Är svaret ja? Vad bra! Sluta då fokusera på funkisar. Problemet ligger nämligen inte hos oss. Ska funkisar klara sig och må bra på arbetsmarknaden är det faktiskt samhället som behöver ändras. Det är helt enkelt inte byggt för oss.

Ableistiska strukturer genomsyrar hela arbetsmarknaden och den som inte kan leva upp till idealen väljs systematiskt bort.  Detta gäller inte enbart anställning/karriär/lön, utan även arbetsplatsens fysiska miljöer. Här räknar jag allt från saknad tillgänglighet så som ramper och braille, men också bullriga miljöer och starka ljus. Sociala förväntningar kan skapa problem då alla förväntas fungera och socialisera enligt en viss mall. Vanliga arbetstider är också anpassade efter majoriteten och kan ställa till det för många. Ska funkisar stanna arbetsmarknaden behöver vi må bra och trivas. Våra behov och hälsa måste vara i fokus och då menar jag arbetsplatsens anpassningar. Några exempel är flexibla arbetstider, att kunna arbeta hemifrån eller tysta arbetsplatser.

Funkisar ges heller inte samma chans att konkurrera kunskapsmässigt på arbetsmarknaden. Då vi inte ges inte samma tillgång till utbildning blir jobben vi är kvalificerade att söka färre. Varken grundskolan (läs gärna Autistiska Manifestets fantastiska serie om skolan här) eller högre utbildning är särskilt anpassade. Då vi har skolplikt är grundskolan ett dåligt anpassat tvång där många funkisar far illa. Högskolan erbjuder ett helt annat problem, nämligen att vi får svårt att hålla oss kvar på utbildningarna då universiteten inte gärna anpassar och du ofta åker ut från utbildningen/skolan då du inte klarar terminen. Om det vill klara sina egna mål måste utbildningssystemet måste byggas om från grunden. Ju förr desto bättre.

Låt mig till slut fokusera på funkisar igen.  Investera i vår hälsa, se till att vi får bättre tillgång till utbildning och andra resurser, samt en arbetsmarknad faktiskt vill ha oss, så kommer fler av oss att kunna arbeta och må bra av det. Inte alla, men fler. Låt oss vara. Fixa det här, och sen kan vi prata om att funkisar ska ut i arbete. Det var väl det ni ville?

 

 

 

 

 

Dina privilegier och du 101

När du har privilegier så är de ofta osynliga för dig. Du kommer inte hitta det om du faktiskt inte söker efter ordentligt. Privilegium är ofta maskerat som rationalitet eller moralitet. Dina privilegier kan till och se ut som hinder. Så förrädiskt kan de vara.

Den svenska funkisrörelsen är väldigt dålig på att hålla koll på de privilegier vi inom rörelsen ändå besitter. Än värre är dock att det finns en mycket aktiv rasism i dessa grupper. Rasism som går att hitta lite överallt och ofta inte motsägs. Till exempel: om du undrat över varför funkisrörelsen är nästintill kritvit, så är det inte för att rasifierade funkisar inte finns, utan att organisationerna inte är tillgängliga eller inkluderande. Något jag ofta stött på i dessa sammanhang är folk (oftast vita cishet män) som påtalar att detta är på grund av vår överlevnad som funkisar. Det är vi eller dem. Svenska helylle-funkisar mot lömska invandrare som snor de pengar och resurser som annars skulle gå till oss. Det är tråkigt visst, men om vi måste välja så måste vi hjälpa svenskar först. Detta sägs i funkisrättigheternas namn. Utan att tänka på eller bry sig om att invandrare och rasifierade också finns bland funkisar och svenskar.

Trött som jag är på detta tänkte jag säga några väl valda ord om privilegium. De flesta av oss har ett eller flera privilegium och detta inkluderar mig. Mina privilegium finns hos mig hela tiden och försvinner inte bara för jag också är marginaliserad. Mina privilegier har varit till nytta hela livet. Jag är autist och en rasifierad person från Indien, men jag är också adopterad av svenska föräldrar. Alltså har jag automatiskt fått tillgång till det svenska språket, kulturen och har dessutom ett svenskt efternamn, något som faktiskt kan göra skillnad när en potentiell arbetsgivare funderar på att slänga ens ansökning i papperskorgen. Att jag uppträder svenskt påverkar helt enkelt hur jag blir bemött. Jag kommer också från ett akademikerhem där vi aldrig behövt oroa oss för pengar. Att plugga vidare efter gymnasiet har varit en självklarhet, liksom att mina föräldrar varit närvarande, stöttande och hjälpt till med skola och läxor. Jag har också fått chansen att prova olika aktiviteter och sporter (dock mot min vilja) som mina föräldrar betalat för. En av anledningarna till att jag faktiskt lever idag är att mina föräldrar haft ekonomin och viljan att försörja mig 10+ år efter att de inte enligt lag behövt det. Denna uppväxt har gjort att jag kan navigera formella tillställningar, evenemang och liknande och framstå som en artig och trevlig person. Jag behöver inte heller oroa mig för att bli diskriminerad eller värre på grund av könstillhörighet eller sexualitet. En trevlig aro ace (enby?) tjej kommer slinker förbi radarn väldigt enkelt.

Numera fattig rasifierad autistisk tjejig person av före detta medelklass. Alla dessa aspekter påverkar hur jag uppfattas och behandlas av omvärlden. Jag får helt enkelt inse att det finns saker jag helt enkelt inte har kunskap om då jag själv inte levt dessa och aldrig kommer göra det. Det bästa jag kan göra för min egen och än viktigare andras skull är att acceptera detta. Vill jag dessutom förbättra mig själv som person? Det finns inget annat att göra än att hålla käft och lyssna på personer från marginaliserade grupper. Inse att de alltid kommer att ha tolkningsföreträde.

Det här är inte enkelt. En måste koppla bort sitt ego och stolthet och inse att det finns saker en måste omvärdera och lära sig på nytt. Det innebär att arbeta aktivt med att plocka ner de privilegier en har på både ett personligt och samhällsstrukturellt plan. Inse att ens nuvarande beteende och attityd kan vara skadligt för marginaliserade grupper och att det är en själv och inte dem som ska ändras. Inte förvänta sig att folk kommer vara tacksamma. Marginaliserade personer kan till och med vara öppet fientliga, särskilt om misstag begås. Som medlem i en privilegierad grupp är detta något en får ta. Marginaliserade grupper behöver inte möta förtryck med vänlighet. De kan vara allmänt oschyssta, men det är inget mot -ismer och -misia de utsätts för. Om detta blir för mycket? Du kan alltid ursäkta dig själv och lämna konversationen eller rummet. Det är svårt. Men det går, och det är värt det.