Adoption och naivitet: vad vi helst vill glömma

(CW: barnmisshandel, barn som far illa ut, mord)

Jag skriver det här inlägget på grund av en debattartikel publicerad i DN den 5/5:
Naivt att tro det är bättre i hemländerna. Läsare: vi måste få fortsätta adoptera barn från andra länder”, skriven av Daniel Kanebratt. Kanebratt förklarar i sitt inlägg att han är ”själv adopterad. En av få som har fått chansen till ett bättre liv” och fortsätter: ”Vi måste fortsätta att ge barn chansen till en framtid där de får känna villkorslös kärlek. Adoption kan göra skillnad.” Vid en första blick låter det här bra och självklart. Alla barn förtjänar villkorslös trygghet och kärlek. ”Barnhem förblir den sista utposten som dessa länder har för dessa barn” fortsätter Kanebratt i sin artikel och målar upp en negativ syn gällande hemländerna. Men.. stämmer verkligen det här?

Rapporter visar att utrikes adopterade ofta är arbetslösa i högre grad samt tjänar sämre. Vi har också sämre mental hälsa än övriga befolkningen och begår självmord i högre utsträckning. Vi har också ofta problem med anknytning och lever själva i större utsträckning.  När det gäller identitet visar studier över lång tid att identiteten som svensk minskar med åldern. Enligt studierna beror detta på att vi adopterade möts av negativa och rasistiska attityder. Som internationella adopterade råkar vi ut för rasism, strukturell och individuell, liksom andra rasifierade. Problem med identiteten leder ofta till sämre mental hälsa och dålig självkänsla. Här saknar vi ofta kunskap och stöd bland våra egna familjer, något som jag är övertygad spelar stor roll när det gäller välbefinnande.

”– För mig handlar det där om internaliserad rasism. Jag kan till och med känna igen den känslan. Jag tänkte själv tidigare: jag är inte invandrare, jag är svensk. Möjligtvis adopterad, men det icke-vita är bara ett skal, jag är svensk i första hand och därför tar jag avstånd från allt det som påminner mig om att inte vara det, och den i media mycket snäva representationen av det folkslag jag till ytan tillhör.”

– Maria i en intervju

Men vi har ju tur, vi slipper leva i våra sunkiga hemländer! Vi får ju alla uppleva villkorslös kärlek, enligt författaren. Detta rimmar dock också illa med verkligheten. Många internationella adoptivbarn har farit illa på grund av sina adoptivföräldrar. Ett känt exempel är Hana Williams som efter tre års misshandel dödades av sina
föräldrar i USA. Hana är tyvärr bara ett av många barn som mött detta öde. Ryssland satte stopp för adoptioner till USA efter att 20 ryska adoptivbarn mist livet i USA. 10-25% av alla adoptioner i USA avslutas under, eller efter adoption gått igenom. Dessa  adoptivbarn blir då bortlämnade, hamnar i fosterhem eller sända tillbaka till sina hemländer. En del väljer själva att lämna sina hem i tonåren.

Hur är det med själva adoptionsprocessen? Hur startade denna? Vilken är den bakomliggande tanken? Kanebratts artikel genomsyras av en negativ syn på hemländerna. De har misslyckats med att skydda dessa barn och därmed måste västvärldens länder hjälpa till. En annan syn på internationell adoption är att det är en fortsättning på västvärldens kolonialism. Adoption är idag en miljardindustri. I praktiken innebär detta att föräldrar luras att adoptera bort sina barn och dessutom att barn kidnappas. Västvärldens barnlösa föräldrar får veta att det finns mängder av småbarn i fattigare länder som längtar efter en bättre framtid i andra länder, men detta stämmer inte. Enligt en rapport från 2006 berättar Unicef att det finns uppskattningsvis 132 miljoner föräldralösa barn i Asien, Afrika, central- & Sydamerika. Rapporten visar också att majoriteten av dessa barn bara förlorat en förälder. De föräldralösa barn som finns är dessutom ofta äldre och har ofta släktingar och communitys som tar hand om dem.

Det finns också adoptivföräldrar med bakomliggande agendor. I USA finns det inom evangeliska kretsar en adoptionskultur som handlar om att adoptera för att ‘rädda’ barn och deras själar.

“Adoptive parents coming from this point of view are looking at the child almost as an enemy to conquer. The idea is that there is a payoff: If you can win the battle, you save the child’s soul,” – Rachel Coleman, Homeschooling’s Invisible Children

Dessa grupper lever ofta avskärmade från samhället. Barnen blir ofta hemskolade och utsätts av en sträng uppfostran där misshandel ofta ingår. Än värre är ”rehoming” där adoptivföräldrar skickar barn vidare till andra familjer. Utbytet sker bland annat via annonser på till exempel Craigslist. I USA finns inga regleringar gällande detta då en första adoption gått igenom och barnen blivit amerikanska invånare på grund av lagar som ger föräldrarna rätt till privatliv. Adoptivbarnens rättigheter är därmed inte lika starka.

Ovanstående text är kritik på hur internationell adoption fungerar idag. Som adopterad från Indien ser jag stora problem med systemet. Jag anser att det är viktigt att vi är medvetna om hur adoption fungerar och hur alla inblandade påverkas – för det gör vi. Detta är inte något som försvinner med tiden. Jag vill gärna tillägga att jag inte enbart ser adoption som något negativt och har inte mycket till övers vad det gäller människor som är 100% anti-adoption. Troligtvis kommer jag skriva mer om både mina egna upplevelser som adopterad samt adoption i övrigt. För att läsa mer om ämnet, ta gärna del av dessa länkar.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s