Arbete och utanförskap

Det har gått ett tag sen jag uppdaterade eller ens kollade bloggen. Det är inte så att jag glömt bort den, men sedan jag gått upp i tid på min praktik har jag helt enkelt inte klarat av att blogga. Både energi, minne och andra kognitiva förmågor har sviktat samtidigt som jag är hela tiden är sjuk och trött.

Därför har jag tänkt på det här med utanförskap och hur det här begreppet i används politiskt. Debatten om utanförskap handlar ofta om att fler behöver komma ut i arbete, en mirakelkur som sägs lösa allt från segregation till att göra funkisar och sjuka friska. Arbete är alltid bäst, sägs det. Att inte ha ett arbete innebär ohälsa och utanförskap.

Stämmer detta? Blir en automatisk inkluderad i samhället om en skaffar förvärvsarbete? Svaret är nej. Fattigdom existerar även bland arbetande, the working poor finns i hela världen. Dessutom ser samhället ner på vissa yrkesgrupper, särskilt då dessa är lågavlönade.  Bland de som kan och vill ut i arbete är detta inte heller en självklarhet då ofrivillig arbetslöshet är en del av det kapitalistiska systemet. Vi kommer alltid ha en grupp människor som av olika anledningar inte är i arbete. Det vi som samhälle kan göra är att bestämma hur denna grupp ska behandlas. I dagens kapitalistiska system behandlas icke-arbetande personer som ett problem då människovärdet är kopplat till produktivitet. Därför är rättigheter och förmåner ofta kopplade till arbete, och ju högre status ett arbete har, ju bättre förmåner ger det. Här är funkisar dubbelt utsatta då vi ofta inte kan arbeta, utan dessutom blir diskriminerade på arbetsmarknaden när vi vill och kan.

Som jag nämnt tidigare på bloggen så kan inte alla arbeta och det är ok. Arbete kan till och med försämra hälsotillståndet både kort- och långsiktigt. Det här är något jag tänkt på mycket eftersom jag själv arbetsprövar. Detta gör att jag hamnat i ett slags utanförskap då jag inte orkar mycket annat än att sova, då och då handla, laga och äta enkel mat. Arbetsprövningen är på 50 % och bidrar direkt till ohälsa då jag inte får i mig tillräckligt med näring. Både min fysiska och mentala hälsa påverkas med smärta, konstant trötthet och feber samt dåligt minne och koncentrationssvårigheter.

Inte heller bidrar arbete eller annan aktivitet till gemenskap eller hälsa utan direkt till motsatsen. Istället för att bli en i gänget hamnar jag utanför. Att vara på ett arbete betyder ihållande ångest och rädsla. Tiden utanför arbetet innebär ofta mer stress och ångest. Att ta hand om mig själv och kunna umgås med andra och delta i samhället skulle bara vara möjligt om jag arbetade mindre eller inte alls. Det skulle vara enda sättet att bryta mitt utanförskap. Att arbetspröva betyder för mig att väga den ekonomiska tryggheten ett arbete skulle ge mot min egen hälsa och livsglädje.

Arbete kan ge gemenskap, trygghet och glädje, men vi har ett mycket större problem om folk inte kan hitta gemenskap och delaktighet utan att arbeta. Att många marginaliserade grupper, inklusive funkisar lever i fattigdom och utanförskap är inte en tillfällighet utan resultatet av medvetna politiska val. Därför går det också att förändra samhället till det bättre och bekämpa utanförskap på riktigt.