Vi påverkas; om internalisering

Jag har inte använt mitt riktiga namn här. Detta är inte bara för att vara anonym. Jag föredrar att använda smeknamn jag fått av personer jag tycker mycket om, men som oftast inte kan kopplas till mitt riktiga namn. Saken är den att jag hatar mitt namn. Jag vill inte hata det. Egentligen är det ett fint namn. Men nu är det så att jag hatar det. Och det har jag gjort ett långt tag nu. Men jag minns då jag tyckte om mitt namn. Mina föräldrar berättade att det betydde ljus, eller någon som kommer med ljuset på bengali. Det var lite häftigt att komma från ett land långt borta, tyckte jag då. Sedan började jag förskolan det året jag fyllde fem. Det fick mig att hata både mitt namn och mig själv. Jag märkte nu att ingen annan tyckte om mitt namn. De andra barnen tyckte det var roligt – det var ju utländskt och konstigt. De vuxna verkade rädda för att uttala det.

Mitt namn var roligt, och likaså min hudfärg. Det första vita barn (och det fanns typ bara vita barn i min hemstad, förutom brorsan och jag så fanns det några få andra adoptivbarn och några få rasifierade familjer i stan) lade märke till var att jag var brun.
”Var kommer du i från? Är du n*ger? När ska du åka tillbaka?” var frågorna de gav mig medan de studerade mig. De tog tag i mina händer och armar för att inspektera mig under sina frågestunder. Jag blev rädd inför att möta nya barn. Det tog inte lång tid innan jag började hata mig själv. Mitt fula namn som ingen kunde uttala. Det namnet som separerade mig från de svenska barnen. Det namn som gjort att jag blivit uppropad som ”uh…eh.. um. Det här var svårt”. Nuförtiden vet jag att så fort personen som ropar upp börjar staka sig så är det mitt namn hen försöker uttala. Idag vet jag att de flesta nya människorna jag träffar inte kommer uttala mitt namn rätt, int ens efter ett halvår. Jag har vant mig.

När jag började förskolan märkte jag också att de flesta andra barnen var blonda. Tjejerna hade ofta långt blont hår, stora ögon och liten näsa. I jämförelse såg jag ut som ett litet troll. Att vara mörkhyad ansågs inte vackert. Jag slutade le rätt så tidigt i bilder, för jag märkte att min näsa blev bredare. När jag blev äldre började jag att undvika att vara med i bild. Idag tittar jag helst inte i spegeln. En sak jag avskyr med sommar

Jag trodde jag att jag var svensk. Att bo i Sverige var det enda liv jag visste om. Men jag såg inte svensk ut och därför var det ingen som ansåg att jag var det.
Du är svensk”, sa mamma och pappa.
Åk hem till ditt jävla U-land” sa främlingar.

De fördomar, hat och nedvärderingar jag mött i livet har sipprat in. Jag har, mot min vilja gjort dem till mina. De finns överallt. Inte bara när det gäller etnicitet. Internaliserad sexism och ableism finns hos mig med. Jag hjälper alltså till med att förtrycka mig själv genom mina egna tankar och hur de påverkar mina handlingar. Det är det som är grejen. Vi lever i ett sexistist, homomisiskt, rasistiskt, ableistiskt, transmisiskt (etc) samhälle som premierar vithet och klassförakt. Många tror att detta inte påverkar just dem, men det påverkar oss alla. Till och med oss som utsätts. Som jag nämnt i tidigare inlägg så är privilegium ofta genomsynligt, men det finns där. Om detta inte är bevis nog så torde faktumet att internalisering existerar och är vanligt, vara det. Om du förstår engelska, läs och titta gärna på CNNs Doll Study från 2010 (varning: barn ingår i experimentet, (internaliserad) rasism), en nyare version av Kenneth och Mamie Clarks experiment ‘the Doll Test’ som låter barn jämföra och välja gubbar med olika hudfärg (i originalet dockor) och förklara varför de gjort dessa val.

Barn liksom vuxna påverkas av de värderingar som finns runt om oss. Det enda sätt att bekämpa internalisering kräver att hela samhället förändras. Majoriteten måste inse att de åsikter och värderingar en besitter inte är neutrala, och inte bara påverkar den egna gruppen. Jag inser att jag aldrig kommer uppleva en värld där jag inte möts av fördomar och hat. Tyvärr kan jag inte ändra andras åsikter. På ett sätt är det ok. Det jag inte kan förlåta är den gas lighting som jag utsatts för som fått mig att tveka på mina egna upplevelser. Jag kan inte förlåta att det hat mött inte har motsagts och sedan förvandlats till mitt eget. En dag kanske jag gör det. En dag kanske jag förlåter mig själv för vem jag är. Jag hoppas det.

Adoption och naivitet: vad vi helst vill glömma

(CW: barnmisshandel, barn som far illa ut, mord)

Jag skriver det här inlägget på grund av en debattartikel publicerad i DN den 5/5:
Naivt att tro det är bättre i hemländerna. Läsare: vi måste få fortsätta adoptera barn från andra länder”, skriven av Daniel Kanebratt. Kanebratt förklarar i sitt inlägg att han är ”själv adopterad. En av få som har fått chansen till ett bättre liv” och fortsätter: ”Vi måste fortsätta att ge barn chansen till en framtid där de får känna villkorslös kärlek. Adoption kan göra skillnad.” Vid en första blick låter det här bra och självklart. Alla barn förtjänar villkorslös trygghet och kärlek. ”Barnhem förblir den sista utposten som dessa länder har för dessa barn” fortsätter Kanebratt i sin artikel och målar upp en negativ syn gällande hemländerna. Men.. stämmer verkligen det här?

Rapporter visar att utrikes adopterade ofta är arbetslösa i högre grad samt tjänar sämre. Vi har också sämre mental hälsa än övriga befolkningen och begår självmord i högre utsträckning. Vi har också ofta problem med anknytning och lever själva i större utsträckning.  När det gäller identitet visar studier över lång tid att identiteten som svensk minskar med åldern. Enligt studierna beror detta på att vi adopterade möts av negativa och rasistiska attityder. Som internationella adopterade råkar vi ut för rasism, strukturell och individuell, liksom andra rasifierade. Problem med identiteten leder ofta till sämre mental hälsa och dålig självkänsla. Här saknar vi ofta kunskap och stöd bland våra egna familjer, något som jag är övertygad spelar stor roll när det gäller välbefinnande.

”– För mig handlar det där om internaliserad rasism. Jag kan till och med känna igen den känslan. Jag tänkte själv tidigare: jag är inte invandrare, jag är svensk. Möjligtvis adopterad, men det icke-vita är bara ett skal, jag är svensk i första hand och därför tar jag avstånd från allt det som påminner mig om att inte vara det, och den i media mycket snäva representationen av det folkslag jag till ytan tillhör.”

– Maria i en intervju

Men vi har ju tur, vi slipper leva i våra sunkiga hemländer! Vi får ju alla uppleva villkorslös kärlek, enligt författaren. Detta rimmar dock också illa med verkligheten. Många internationella adoptivbarn har farit illa på grund av sina adoptivföräldrar. Ett känt exempel är Hana Williams som efter tre års misshandel dödades av sina
föräldrar i USA. Hana är tyvärr bara ett av många barn som mött detta öde. Ryssland satte stopp för adoptioner till USA efter att 20 ryska adoptivbarn mist livet i USA. 10-25% av alla adoptioner i USA avslutas under, eller efter adoption gått igenom. Dessa  adoptivbarn blir då bortlämnade, hamnar i fosterhem eller sända tillbaka till sina hemländer. En del väljer själva att lämna sina hem i tonåren.

Hur är det med själva adoptionsprocessen? Hur startade denna? Vilken är den bakomliggande tanken? Kanebratts artikel genomsyras av en negativ syn på hemländerna. De har misslyckats med att skydda dessa barn och därmed måste västvärldens länder hjälpa till. En annan syn på internationell adoption är att det är en fortsättning på västvärldens kolonialism. Adoption är idag en miljardindustri. I praktiken innebär detta att föräldrar luras att adoptera bort sina barn och dessutom att barn kidnappas. Västvärldens barnlösa föräldrar får veta att det finns mängder av småbarn i fattigare länder som längtar efter en bättre framtid i andra länder, men detta stämmer inte. Enligt en rapport från 2006 berättar Unicef att det finns uppskattningsvis 132 miljoner föräldralösa barn i Asien, Afrika, central- & Sydamerika. Rapporten visar också att majoriteten av dessa barn bara förlorat en förälder. De föräldralösa barn som finns är dessutom ofta äldre och har ofta släktingar och communitys som tar hand om dem.

Det finns också adoptivföräldrar med bakomliggande agendor. I USA finns det inom evangeliska kretsar en adoptionskultur som handlar om att adoptera för att ‘rädda’ barn och deras själar.

“Adoptive parents coming from this point of view are looking at the child almost as an enemy to conquer. The idea is that there is a payoff: If you can win the battle, you save the child’s soul,” – Rachel Coleman, Homeschooling’s Invisible Children

Dessa grupper lever ofta avskärmade från samhället. Barnen blir ofta hemskolade och utsätts av en sträng uppfostran där misshandel ofta ingår. Än värre är ”rehoming” där adoptivföräldrar skickar barn vidare till andra familjer. Utbytet sker bland annat via annonser på till exempel Craigslist. I USA finns inga regleringar gällande detta då en första adoption gått igenom och barnen blivit amerikanska invånare på grund av lagar som ger föräldrarna rätt till privatliv. Adoptivbarnens rättigheter är därmed inte lika starka.

Ovanstående text är kritik på hur internationell adoption fungerar idag. Som adopterad från Indien ser jag stora problem med systemet. Jag anser att det är viktigt att vi är medvetna om hur adoption fungerar och hur alla inblandade påverkas – för det gör vi. Detta är inte något som försvinner med tiden. Jag vill gärna tillägga att jag inte enbart ser adoption som något negativt och har inte mycket till övers vad det gäller människor som är 100% anti-adoption. Troligtvis kommer jag skriva mer om både mina egna upplevelser som adopterad samt adoption i övrigt. För att läsa mer om ämnet, ta gärna del av dessa länkar.