En fientlig vård

Innehållsvarning: texten beskriver vårdövergrepp på barn, nämnande av nålar, sprutor, blod.

I det här inlägget tänkte jag ta upp min relation till vården och tandhälsan och varför det har blivit så. Jag litar helt enkelt inte på vården och för att vara ärlig hatar jag den även som vuxen. Läkarbesök har alltid inneburit flera dagars rädsla och sammanbrott som lett till fasthållande för att behandlingar och prover har kunnat tagits.

Då jag är född med hepatit B har detta alltid inneburit regelbundna läkarbesök för att kolla olika värden. Bra egentligen men själv har jag varit livrädd för dessa blodprov. Något jag finner ännu värre är injektioner. På något sätt känns det mer okej att ta blod än att spruta in något i mig. I slutändan har flera vuxna (de har blivit fler ju äldre och större jag blivit) fått hålla fast mig för att jag ska vara stilla nog att ta sprutan. En gång jag kommer ihåg extra väl var i 4:an när det var dags för stelkrampssprutan. Jag hade väntat utanför och när jag kom ut i rummet var sköterskan och en annan person där.

Jag hjälper till och håller fast barn, men vi får hoppas att det inte behövs,” fick jag förklarat för mig. Det behövdes.

Nästa spruta var den en fick i 6:an när jag var liten. Mina föräldrar lovade att om jag absolut inte ville så skulle jag få slippa sprutan. De hade också ordnat så att jag skulle få ta den efter skoldagen var slut och med en förälder närvarande. Tyvärr tröttnade min pappa nån gång under denna process och bestämde sig för att hålla fast mig så att sprutan kunde ges medan jag skrek. När vi gick hem var jag både arg och besviken. Det här är faktiskt en av de få gångerna jag visat missnöje mot mina föräldrar och det uppskattades inte. Min pappa blev minst sagt asförbannad och berättade att han inte fattade vad som var fel med mig och att han skämdes.

Efter det här bestämde sig mina föräldrar att för första gången sätta mig i terapi för fobier (jag har lyckas förskaffa en hel del samt många rädslor). Ännu har ingen terapi hjälpt, men det kommer jag ta upp i ett kommande blogginlägg.

Tandläkarvården har jag också alltid varit rädd för. När jag var runt nio hade jag hål i de flesta tänder samt två inflammerade tänder som var tvungna att tas bort. Jag vägrade totalt. Tandvården i min hemstad bestämde mig då att skicka mig till en specialisttandvård som arbetade med att hjälpa rädda barn. Det första som hände var när jag klev in i rummet var att tandläkarpersonalen låste dörren.

Du får inte komma ut till din mamma förrän du går med på att ta den här sprutan,” sa hen.

Jag kommer inte ihåg så mycket från det här besöket. Mamma kommer ihåg att det gick och höra mina skrik från väntrummet. Jag kommer inte ihåg att jag gick med på att ta sprutan men jag kommer ihåg att jag blev utsläppt till min mamma och att personalen berömde mig. Under en av de sista tiderna jag hade skulle jag laga en tand. Till min förvåning drog tandläkaren plötsligt ut tanden och förklarade att de hade lurat mig. Min tandläkarfobi förvärrades tack vare behandlingen från det här stället. Som tur var tog det över 15 år innan jag fick problem med tänderna igen.

Som vuxen så håller andra vuxna inte fast mig längre vilket jag själv tycker är både bra och dåligt. De här upplevelserna har traumatiserat mig för livet men är också enda anledningen till att jag fått viss vård som liten. Nu avstår jag helt enkelt om jag inte har turen att kunna få lugnande medel. För det mesta är jag dock något lugnare idag, det går ofta bra att ta blodprov, men istället har jag svårt för saker som att kolla och skrapa halsen något jag inte hade som liten. Sprutor är fortfarande omöjliga att ta.

Jag har ingen aning om hur jag ska skapa en bättre relation till vård. Terapi har aldrig fungerat och att försöka att helt enkelt vänja sig har inte fungerat bra heller. Det är inte smärta jag är rädd för. Jag associerar vården med intrång och rädsla. Att inte själv få välja och att inte kunna lita på någon annan inblandad. Jag vet aldrig om eller när jag kommer få ett sammanbrott och inte heller hur lång den kommer vara. Allt det här gör att jag som vuxen väljer att inte söka vård även om jag borde.

Själv har jag sett de här händelserna som negativa men en ofrånkomlig del av livet, men mina fantastiska vänner på Twitter har sagt att det är kan räknas övergrepp vilket fått mig undra. Det kanske inte är så konstigt att jag fortfarande brottas med dessa fobier. Och jag kanske inte alls överreagerar. Jag skulle kanske inte ha reagerat så kraftigt om jag inte var autistisk, men även om varken jag, mina föräldrar eller vårdpersonal visste om detta borde vården ha arbetat för att jag skulle känna mig trygg.

Vården måste bli bättre. Den borde göra sitt bästa för att se till att vårdtagarna ska må bra – även under besök och behandling. Den borde arbeta aktivt med att en patienter ska få en någorlunda positiv relation till vården. Vården sitter redan på makt. Övergrepp har alltid skett inom vården och de som är sårbarast drabbas som alltid hårdast. Ska vården vara till för alla så är det här en av sakerna som måste ändras.