Vi påverkas; om internalisering

Jag har inte använt mitt riktiga namn här. Detta är inte bara för att vara anonym. Jag föredrar att använda smeknamn jag fått av personer jag tycker mycket om, men som oftast inte kan kopplas till mitt riktiga namn. Saken är den att jag hatar mitt namn. Jag vill inte hata det. Egentligen är det ett fint namn. Men nu är det så att jag hatar det. Och det har jag gjort ett långt tag nu. Men jag minns då jag tyckte om mitt namn. Mina föräldrar berättade att det betydde ljus, eller någon som kommer med ljuset på bengali. Det var lite häftigt att komma från ett land långt borta, tyckte jag då. Sedan började jag förskolan det året jag fyllde fem. Det fick mig att hata både mitt namn och mig själv. Jag märkte nu att ingen annan tyckte om mitt namn. De andra barnen tyckte det var roligt – det var ju utländskt och konstigt. De vuxna verkade rädda för att uttala det.

Mitt namn var roligt, och likaså min hudfärg. Det första vita barn (och det fanns typ bara vita barn i min hemstad, förutom brorsan och jag så fanns det några få andra adoptivbarn och några få rasifierade familjer i stan) lade märke till var att jag var brun.
”Var kommer du i från? Är du n*ger? När ska du åka tillbaka?” var frågorna de gav mig medan de studerade mig. De tog tag i mina händer och armar för att inspektera mig under sina frågestunder. Jag blev rädd inför att möta nya barn. Det tog inte lång tid innan jag började hata mig själv. Mitt fula namn som ingen kunde uttala. Det namnet som separerade mig från de svenska barnen. Det namn som gjort att jag blivit uppropad som ”uh…eh.. um. Det här var svårt”. Nuförtiden vet jag att så fort personen som ropar upp börjar staka sig så är det mitt namn hen försöker uttala. Idag vet jag att de flesta nya människorna jag träffar inte kommer uttala mitt namn rätt, int ens efter ett halvår. Jag har vant mig.

När jag började förskolan märkte jag också att de flesta andra barnen var blonda. Tjejerna hade ofta långt blont hår, stora ögon och liten näsa. I jämförelse såg jag ut som ett litet troll. Att vara mörkhyad ansågs inte vackert. Jag slutade le rätt så tidigt i bilder, för jag märkte att min näsa blev bredare. När jag blev äldre började jag att undvika att vara med i bild. Idag tittar jag helst inte i spegeln. En sak jag avskyr med sommar

Jag trodde jag att jag var svensk. Att bo i Sverige var det enda liv jag visste om. Men jag såg inte svensk ut och därför var det ingen som ansåg att jag var det.
Du är svensk”, sa mamma och pappa.
Åk hem till ditt jävla U-land” sa främlingar.

De fördomar, hat och nedvärderingar jag mött i livet har sipprat in. Jag har, mot min vilja gjort dem till mina. De finns överallt. Inte bara när det gäller etnicitet. Internaliserad sexism och ableism finns hos mig med. Jag hjälper alltså till med att förtrycka mig själv genom mina egna tankar och hur de påverkar mina handlingar. Det är det som är grejen. Vi lever i ett sexistist, homomisiskt, rasistiskt, ableistiskt, transmisiskt (etc) samhälle som premierar vithet och klassförakt. Många tror att detta inte påverkar just dem, men det påverkar oss alla. Till och med oss som utsätts. Som jag nämnt i tidigare inlägg så är privilegium ofta genomsynligt, men det finns där. Om detta inte är bevis nog så torde faktumet att internalisering existerar och är vanligt, vara det. Om du förstår engelska, läs och titta gärna på CNNs Doll Study från 2010 (varning: barn ingår i experimentet, (internaliserad) rasism), en nyare version av Kenneth och Mamie Clarks experiment ‘the Doll Test’ som låter barn jämföra och välja gubbar med olika hudfärg (i originalet dockor) och förklara varför de gjort dessa val.

Barn liksom vuxna påverkas av de värderingar som finns runt om oss. Det enda sätt att bekämpa internalisering kräver att hela samhället förändras. Majoriteten måste inse att de åsikter och värderingar en besitter inte är neutrala, och inte bara påverkar den egna gruppen. Jag inser att jag aldrig kommer uppleva en värld där jag inte möts av fördomar och hat. Tyvärr kan jag inte ändra andras åsikter. På ett sätt är det ok. Det jag inte kan förlåta är den gas lighting som jag utsatts för som fått mig att tveka på mina egna upplevelser. Jag kan inte förlåta att det hat mött inte har motsagts och sedan förvandlats till mitt eget. En dag kanske jag gör det. En dag kanske jag förlåter mig själv för vem jag är. Jag hoppas det.

Dina privilegier och du 101

När du har privilegier så är de ofta osynliga för dig. Du kommer inte hitta det om du faktiskt inte söker efter ordentligt. Privilegium är ofta maskerat som rationalitet eller moralitet. Dina privilegier kan till och se ut som hinder. Så förrädiskt kan de vara.

Den svenska funkisrörelsen är väldigt dålig på att hålla koll på de privilegier vi inom rörelsen ändå besitter. Än värre är dock att det finns en mycket aktiv rasism i dessa grupper. Rasism som går att hitta lite överallt och ofta inte motsägs. Till exempel: om du undrat över varför funkisrörelsen är nästintill kritvit, så är det inte för att rasifierade funkisar inte finns, utan att organisationerna inte är tillgängliga eller inkluderande. Något jag ofta stött på i dessa sammanhang är folk (oftast vita cishet män) som påtalar att detta är på grund av vår överlevnad som funkisar. Det är vi eller dem. Svenska helylle-funkisar mot lömska invandrare som snor de pengar och resurser som annars skulle gå till oss. Det är tråkigt visst, men om vi måste välja så måste vi hjälpa svenskar först. Detta sägs i funkisrättigheternas namn. Utan att tänka på eller bry sig om att invandrare och rasifierade också finns bland funkisar och svenskar.

Trött som jag är på detta tänkte jag säga några väl valda ord om privilegium. De flesta av oss har ett eller flera privilegium och detta inkluderar mig. Mina privilegium finns hos mig hela tiden och försvinner inte bara för jag också är marginaliserad. Mina privilegier har varit till nytta hela livet. Jag är autist och en rasifierad person från Indien, men jag är också adopterad av svenska föräldrar. Alltså har jag automatiskt fått tillgång till det svenska språket, kulturen och har dessutom ett svenskt efternamn, något som faktiskt kan göra skillnad när en potentiell arbetsgivare funderar på att slänga ens ansökning i papperskorgen. Att jag uppträder svenskt påverkar helt enkelt hur jag blir bemött. Jag kommer också från ett akademikerhem där vi aldrig behövt oroa oss för pengar. Att plugga vidare efter gymnasiet har varit en självklarhet, liksom att mina föräldrar varit närvarande, stöttande och hjälpt till med skola och läxor. Jag har också fått chansen att prova olika aktiviteter och sporter (dock mot min vilja) som mina föräldrar betalat för. En av anledningarna till att jag faktiskt lever idag är att mina föräldrar haft ekonomin och viljan att försörja mig 10+ år efter att de inte enligt lag behövt det. Denna uppväxt har gjort att jag kan navigera formella tillställningar, evenemang och liknande och framstå som en artig och trevlig person. Jag behöver inte heller oroa mig för att bli diskriminerad eller värre på grund av könstillhörighet eller sexualitet. En trevlig aro ace (enby?) tjej kommer slinker förbi radarn väldigt enkelt.

Numera fattig rasifierad autistisk tjejig person av före detta medelklass. Alla dessa aspekter påverkar hur jag uppfattas och behandlas av omvärlden. Jag får helt enkelt inse att det finns saker jag helt enkelt inte har kunskap om då jag själv inte levt dessa och aldrig kommer göra det. Det bästa jag kan göra för min egen och än viktigare andras skull är att acceptera detta. Vill jag dessutom förbättra mig själv som person? Det finns inget annat att göra än att hålla käft och lyssna på personer från marginaliserade grupper. Inse att de alltid kommer att ha tolkningsföreträde.

Det här är inte enkelt. En måste koppla bort sitt ego och stolthet och inse att det finns saker en måste omvärdera och lära sig på nytt. Det innebär att arbeta aktivt med att plocka ner de privilegier en har på både ett personligt och samhällsstrukturellt plan. Inse att ens nuvarande beteende och attityd kan vara skadligt för marginaliserade grupper och att det är en själv och inte dem som ska ändras. Inte förvänta sig att folk kommer vara tacksamma. Marginaliserade personer kan till och med vara öppet fientliga, särskilt om misstag begås. Som medlem i en privilegierad grupp är detta något en får ta. Marginaliserade grupper behöver inte möta förtryck med vänlighet. De kan vara allmänt oschyssta, men det är inget mot -ismer och -misia de utsätts för. Om detta blir för mycket? Du kan alltid ursäkta dig själv och lämna konversationen eller rummet. Det är svårt. Men det går, och det är värt det.

 

 

 

Sameblod – ett porträtt av svensk kolonialhistoria som visar rasismens konsekvenser

samiblood_matning

And now for something completely different. En rekommendations-recension. En recensions-rek? Filmen Sameblod hade premiär den tredje mars och går nu på biografer runtom i landet. Själv såg jag filmen igår.

Jag börjar med att nämna att det egentligen inte händer så mycket i Sameblod. Tur är det, för det här är en ovanligt emotionellt tung film där huvudkaraktärens känslor är fokuset. I nutid tvingas Elle Marja / Christina (Maj-Doris Rimpi) gå på sin systers begravning, vilket hon gör med motvilja och förakt mot de andra kyrkobesökarna. Efter att ha lämnats ensam på hotellrummet av son och sondotter som tröttnat på hennes attityd minns hon den barndom hon gjort sitt bästa för att glömma.

En stor eloge till systrarna Lene Cecilia och Mia Sparrok som spelar huvudpersonen Elle Marja och lillasyster Njenna. Det är fantastiskt att se systrarnas relation som tyvärr förändras till det sämre. Bär upp filmen gör debutanten Lene Cecilia, till vardags renskötare, med bravur. En stor del av filmen är närbilder på hennes ansikte. Hennes känslor kommer oss nära på livet, genom Elle Marja får vi uppleva allt från ilska, desperation till ömhet. Deras berättelse börjar med att systrarna ska på internatskola för samer. Elle Marja har läshuvud, är ambitiös och bestämmer sig tidigt för att hon vill bli lärarinna.

Dessvärre verkar inte skolan vara till för att utbilda, utan istället kontrollera de samiska barnen. Elle Marja får veta att hon inte får lära sig vad de svenska barnen får, och att hon som same inte klarar av storstadsmiljö. Än värre blir det när personer kommer från det Rasbiologiska Institutet i Uppsala för att mäta barnens skallar och fotografera dem nakna.
Elle Marja står dock fast vid sin dröm, att bli lärarinna. Men för att bli det måste hon avkasta sin bakgrund och identitet och bli en så-kallad riktig svensk, medan hennes syster envetet håller sig fast vid sin samiska identitet. Detta når sin kulmen och systrarna skiljs åt då Elle-Marja som nu kallar sig Christina beger sig till Uppsala.

Det här en viktig film, som belyser en mörk del av Sveriges historia som ofta göms undan. Vi får aldrig glömma den kolonisering, de övergrepp och den diskriminering det samiska folket fortfarande utsätts för i Sverige. Sameblod visar också konsekvenserna av rasism, något som jag anser är väldigt aktuellt i dagsläget.

Den långfilm-debuterande regissören Amanda Kernell är själv av samiskt ursprung, filmen bygger delvis på hennes farmors upplevelser. Det är också samiska skådespelare vi ser i huvudrollerna. White washing är fortfarande ett stort problem inom filmvärlden, ett aktuellt exempel är Scarlett Johansson i huvudrollen i Ghost in the Shell, en film som har premiär snart.

Det gör ont att se det hat som Elle-Marja internaliserar och fortfarande klänger fast vid så många år senare. Detta starka själv-hat och självutplånande för att bara överleva, något som icke-rasifierade verkar ha svårt att förstå, men ändå är så centralt då man utsätts för rasism. Filmen visar pedagogiskt hur ett rasistiskt samhälle fungerar i praktiken. Man kan tydligt se vem som bestämt reglerna och hur de tjänar dessa individer, medan de som utsätts, vilken väg de än bestämmer sig för i livet; inte kan vinna.

Allt det här gör att Sameblod inte bara är ett bra hantverk med fantastiska rollprestationer och vackert foto, men också viktig film som berättar om det samiska folkets historia, svenska statens övergrepp och en rasism som tyvärr fortfarande frodas i dagens Sverige.