A tricky web of lies & writing a truthful report

I have a confession to make. I lie. I lie quite a lot. The truth is also that I lie less after having received my autism diagnosis. My lies are mostly about myself. I claim understand something even when I don’t. I say I’m fine when I’m really not. Sometimes I lie to blend in. Sometimes I fake having an interest in men. When I was younger I forced myself to watch Dawson’s Creek just to keep up with my classmates’ interests. I would have preferred to watch comedies and cartoons. I also lie because it’s the smoothest way to keep a conversation going. I lie to tell people what they want to hear, because otherwise my scripts fall apart, and I can’t continue the conversation. I lie about my health to get people off my back and stay away from the mess that is healthcare.

In a way, I lie both to save myself and others. As I’ve come to understood, contrary to popular belief, lying is quite common among adult autistics. Often for the same reasons as above. It becomes a way survive when no one else understands or believes us. You know, and we’re oh so close to falling into the abyss.

All this leaves me with a problem. A kinda big one. I am doing my arbetsprövning,  that is having my capacity for work measured. I am hoping for it to be 50% / 20 hours a week. 50% seemed low when I started, but after over a year with financial etc problems, I’m worried that 20 hours a week will be too much. If I’m correct, Arbetsförmedlingen / the Unemployment Office will write a report, as well as my doctor (whoever this is, I don’t have a GP because that would require to find one in the first place. This will screw me over, probably). Anyhow, they also want input and feedback from me. I hate it. i have no ide of what am I supposed to share. How honest am they want me to be. How can I soften the blow for everyone involved? I would really like to do this, and it requires that I lie.

Honestly, everything about this makes me unsure. Working, or any reoccurring activity is taxing because of stress and anxiety. And that’s just mentally and physically preparing and travelling to a workplace, before I even step out the door. I often wake up with stomach ache and I’m too stressed to eat. I don’t sleep well because of anxiety.

Then it’s work. I need to be able to work, but I also know I will never be 100% comfortable. I feel unsafe outside of my own home. How much energy am I supposed to have when I get back home? I’m not feeling well, I haven’t been able to think clearly for quite a while. Is this something I should mention?

I have spent my entire life lying to others about this kind of things. To peers to avoid being bullied. To my parents to keep them happy and content and therefore not paying much attention to me. To healthcare personnel. To myself. And now I’m trying to figure out what to do with my report. How honest should I be? I know this report is for my own sake, but I’m tired of being constantly monitored and frankly I’m starting to not care anymore. I don’t want everyone else to decide everything concerning my life. Therefore, I want my answers to give predictable results and this is how I want to tailor them. I don’t really care about how truthful my report will be. I do find this sad, but at the same time logical.

 

Update: nothing and everything

Hello! I have not abandoned this blog. In fact, I have several post on various topics half-finished. But I just don’t have the spoons to finish them. There are spoons, but they’re small, bent and have lost their shine. There’s not much I can do with them except trying to do something just to feel frustrated when my brain gives up half-way through. April has burnt me out together with work, where I’ve ended up working overtime without breaks. When I return home, there’s not much left of me.

I have also slowly been returning to my old, pre-medication self. It’s been a slow return, skulking in the shadows, popping up here and there. My stress is back. Getting out of bed on a day off can make my heart race. I am tense most of the time, enough to cause myself pain. Pre-medication Asymmetra is a terribly self-destructive person, but at the same time I cannot deny enjoying the liberation which comes with it. I suppose I’ll see how it goes. I’m running out of medication anyways and I have no idea of how to get a new prescription.

 

There’s a lot of bureaucracy in my life right now, and it’s not working as promised. I have no idea of what will happen after the 10th of June when the contract for my arbetsmarknadspolitiska programme expires. I might be hired by the place where I’m doing my internship, or maybe I’ll be back on square one after one and a half year without being closer to disability benefits they said would take about three months only. On the other hand, I might be able to move to my new flat earlier than expected. This makes me happy, but at the same time I do not like change, and am terrified. Living with my mum and her boyfriend is not healthy for any of us, but I am also worried about being on my own and having to get used to new surroundings. Money is also a problem, of course.

I’m hoping to be able to clear this brain fog and tiredness as soon as possible, but I am not sure of when or how. If anyone has any suggestions, I’d be grateful. I’ll try to finish my posts and uploading them one by one, but I expect it to be at a slow speed. Even so, thank you all for reading.

Adoption och naivitet: vad vi helst vill glömma

(CW: barnmisshandel, barn som far illa ut, mord)

Jag skriver det här inlägget på grund av en debattartikel publicerad i DN den 5/5:
Naivt att tro det är bättre i hemländerna. Läsare: vi måste få fortsätta adoptera barn från andra länder”, skriven av Daniel Kanebratt. Kanebratt förklarar i sitt inlägg att han är ”själv adopterad. En av få som har fått chansen till ett bättre liv” och fortsätter: ”Vi måste fortsätta att ge barn chansen till en framtid där de får känna villkorslös kärlek. Adoption kan göra skillnad.” Vid en första blick låter det här bra och självklart. Alla barn förtjänar villkorslös trygghet och kärlek. ”Barnhem förblir den sista utposten som dessa länder har för dessa barn” fortsätter Kanebratt i sin artikel och målar upp en negativ syn gällande hemländerna. Men.. stämmer verkligen det här?

Rapporter visar att utrikes adopterade ofta är arbetslösa i högre grad samt tjänar sämre. Vi har också sämre mental hälsa än övriga befolkningen och begår självmord i högre utsträckning. Vi har också ofta problem med anknytning och lever själva i större utsträckning.  När det gäller identitet visar studier över lång tid att identiteten som svensk minskar med åldern. Enligt studierna beror detta på att vi adopterade möts av negativa och rasistiska attityder. Som internationella adopterade råkar vi ut för rasism, strukturell och individuell, liksom andra rasifierade. Problem med identiteten leder ofta till sämre mental hälsa och dålig självkänsla. Här saknar vi ofta kunskap och stöd bland våra egna familjer, något som jag är övertygad spelar stor roll när det gäller välbefinnande.

”– För mig handlar det där om internaliserad rasism. Jag kan till och med känna igen den känslan. Jag tänkte själv tidigare: jag är inte invandrare, jag är svensk. Möjligtvis adopterad, men det icke-vita är bara ett skal, jag är svensk i första hand och därför tar jag avstånd från allt det som påminner mig om att inte vara det, och den i media mycket snäva representationen av det folkslag jag till ytan tillhör.”

– Maria i en intervju

Men vi har ju tur, vi slipper leva i våra sunkiga hemländer! Vi får ju alla uppleva villkorslös kärlek, enligt författaren. Detta rimmar dock också illa med verkligheten. Många internationella adoptivbarn har farit illa på grund av sina adoptivföräldrar. Ett känt exempel är Hana Williams som efter tre års misshandel dödades av sina
föräldrar i USA. Hana är tyvärr bara ett av många barn som mött detta öde. Ryssland satte stopp för adoptioner till USA efter att 20 ryska adoptivbarn mist livet i USA. 10-25% av alla adoptioner i USA avslutas under, eller efter adoption gått igenom. Dessa  adoptivbarn blir då bortlämnade, hamnar i fosterhem eller sända tillbaka till sina hemländer. En del väljer själva att lämna sina hem i tonåren.

Hur är det med själva adoptionsprocessen? Hur startade denna? Vilken är den bakomliggande tanken? Kanebratts artikel genomsyras av en negativ syn på hemländerna. De har misslyckats med att skydda dessa barn och därmed måste västvärldens länder hjälpa till. En annan syn på internationell adoption är att det är en fortsättning på västvärldens kolonialism. Adoption är idag en miljardindustri. I praktiken innebär detta att föräldrar luras att adoptera bort sina barn och dessutom att barn kidnappas. Västvärldens barnlösa föräldrar får veta att det finns mängder av småbarn i fattigare länder som längtar efter en bättre framtid i andra länder, men detta stämmer inte. Enligt en rapport från 2006 berättar Unicef att det finns uppskattningsvis 132 miljoner föräldralösa barn i Asien, Afrika, central- & Sydamerika. Rapporten visar också att majoriteten av dessa barn bara förlorat en förälder. De föräldralösa barn som finns är dessutom ofta äldre och har ofta släktingar och communitys som tar hand om dem.

Det finns också adoptivföräldrar med bakomliggande agendor. I USA finns det inom evangeliska kretsar en adoptionskultur som handlar om att adoptera för att ‘rädda’ barn och deras själar.

“Adoptive parents coming from this point of view are looking at the child almost as an enemy to conquer. The idea is that there is a payoff: If you can win the battle, you save the child’s soul,” – Rachel Coleman, Homeschooling’s Invisible Children

Dessa grupper lever ofta avskärmade från samhället. Barnen blir ofta hemskolade och utsätts av en sträng uppfostran där misshandel ofta ingår. Än värre är ”rehoming” där adoptivföräldrar skickar barn vidare till andra familjer. Utbytet sker bland annat via annonser på till exempel Craigslist. I USA finns inga regleringar gällande detta då en första adoption gått igenom och barnen blivit amerikanska invånare på grund av lagar som ger föräldrarna rätt till privatliv. Adoptivbarnens rättigheter är därmed inte lika starka.

Ovanstående text är kritik på hur internationell adoption fungerar idag. Som adopterad från Indien ser jag stora problem med systemet. Jag anser att det är viktigt att vi är medvetna om hur adoption fungerar och hur alla inblandade påverkas – för det gör vi. Detta är inte något som försvinner med tiden. Jag vill gärna tillägga att jag inte enbart ser adoption som något negativt och har inte mycket till övers vad det gäller människor som är 100% anti-adoption. Troligtvis kommer jag skriva mer om både mina egna upplevelser som adopterad samt adoption i övrigt. För att läsa mer om ämnet, ta gärna del av dessa länkar.

 

Writing while Autistic

I made it! April is finally over and I kept my blog generally positive throughout Autism Month. I can go back to my normal schedule where I complain and rant, something I’m looking forward to after biting my tongue for an entire month. Happiness!

What to write about then? Lately I’ve been busy with real life things. April ended without me being able to finish quite a few entries I’ve been working on. Even so, I noticed that many bloggers I follow kept making (quality) updates. This made me think about these writing processes as well as my own. If anyone wants to share their writing process, please do! I’m very curious. I also wonder how being autistic influences my writing, because I’m sure it does.

Okay. It starts like this. I get an idea. What is this person’s writing process? How about mine? Does my writing process differ from others? Wait, I use the same type of process for my blog as I did for my academic papers. Could this be a topic? Fine, now it is.

For example, this idea came to me yesterday. I then spent my time thinking about what to write and how. This is the most time consuming part for me. Much time is spent staring at the ceiling collecting thoughts and ideas. After this is done, I turn these into words and sentences because I mostly think in images. While translating colourful arrows flying around in a world of glitter into words is taxing, I also enjoy crafting sentences. I find this to be a bit like finishing the last touches to an art piece, or having finishing a dish and then adding the last decorations to the plate.  So very satisfying.

When I finally sit down by my computer, which might not start until several days later, I start by writing these sentences down.  My writing then turns into a game of connecting the dots where I try to string these ideas and sentences together to make a coherent post. I find this very frustrating and I’m very likely to quit, or at least take a break. When I finally return to my writing I tend to change it rather drastically. A lot of copy-pasta being thrown around and then it’s finally time to look over and edit specific sentences. When I’m happy (or to be fair, get frustrated once again and give up) I press the publish button.

My relationship with writing is complicated. I both love and hate it. Writing is very frustrating, but at the same time I also find it very rewarding. So far, writing for this blog has been more fun than I could ever have expected and I hope I’ll be able to keep it up for a long time.