Adoption och naivitet: vad vi helst vill glömma

(CW: barnmisshandel, barn som far illa ut, mord)

Jag skriver det här inlägget på grund av en debattartikel publicerad i DN den 5/5:
Naivt att tro det är bättre i hemländerna. Läsare: vi måste få fortsätta adoptera barn från andra länder”, skriven av Daniel Kanebratt. Kanebratt förklarar i sitt inlägg att han är ”själv adopterad. En av få som har fått chansen till ett bättre liv” och fortsätter: ”Vi måste fortsätta att ge barn chansen till en framtid där de får känna villkorslös kärlek. Adoption kan göra skillnad.” Vid en första blick låter det här bra och självklart. Alla barn förtjänar villkorslös trygghet och kärlek. ”Barnhem förblir den sista utposten som dessa länder har för dessa barn” fortsätter Kanebratt i sin artikel och målar upp en negativ syn gällande hemländerna. Men.. stämmer verkligen det här?

Rapporter visar att utrikes adopterade ofta är arbetslösa i högre grad samt tjänar sämre. Vi har också sämre mental hälsa än övriga befolkningen och begår självmord i högre utsträckning. Vi har också ofta problem med anknytning och lever själva i större utsträckning.  När det gäller identitet visar studier över lång tid att identiteten som svensk minskar med åldern. Enligt studierna beror detta på att vi adopterade möts av negativa och rasistiska attityder. Som internationella adopterade råkar vi ut för rasism, strukturell och individuell, liksom andra rasifierade. Problem med identiteten leder ofta till sämre mental hälsa och dålig självkänsla. Här saknar vi ofta kunskap och stöd bland våra egna familjer, något som jag är övertygad spelar stor roll när det gäller välbefinnande.

”– För mig handlar det där om internaliserad rasism. Jag kan till och med känna igen den känslan. Jag tänkte själv tidigare: jag är inte invandrare, jag är svensk. Möjligtvis adopterad, men det icke-vita är bara ett skal, jag är svensk i första hand och därför tar jag avstånd från allt det som påminner mig om att inte vara det, och den i media mycket snäva representationen av det folkslag jag till ytan tillhör.”

– Maria i en intervju

Men vi har ju tur, vi slipper leva i våra sunkiga hemländer! Vi får ju alla uppleva villkorslös kärlek, enligt författaren. Detta rimmar dock också illa med verkligheten. Många internationella adoptivbarn har farit illa på grund av sina adoptivföräldrar. Ett känt exempel är Hana Williams som efter tre års misshandel dödades av sina
föräldrar i USA. Hana är tyvärr bara ett av många barn som mött detta öde. Ryssland satte stopp för adoptioner till USA efter att 20 ryska adoptivbarn mist livet i USA. 10-25% av alla adoptioner i USA avslutas under, eller efter adoption gått igenom. Dessa  adoptivbarn blir då bortlämnade, hamnar i fosterhem eller sända tillbaka till sina hemländer. En del väljer själva att lämna sina hem i tonåren.

Hur är det med själva adoptionsprocessen? Hur startade denna? Vilken är den bakomliggande tanken? Kanebratts artikel genomsyras av en negativ syn på hemländerna. De har misslyckats med att skydda dessa barn och därmed måste västvärldens länder hjälpa till. En annan syn på internationell adoption är att det är en fortsättning på västvärldens kolonialism. Adoption är idag en miljardindustri. I praktiken innebär detta att föräldrar luras att adoptera bort sina barn och dessutom att barn kidnappas. Västvärldens barnlösa föräldrar får veta att det finns mängder av småbarn i fattigare länder som längtar efter en bättre framtid i andra länder, men detta stämmer inte. Enligt en rapport från 2006 berättar Unicef att det finns uppskattningsvis 132 miljoner föräldralösa barn i Asien, Afrika, central- & Sydamerika. Rapporten visar också att majoriteten av dessa barn bara förlorat en förälder. De föräldralösa barn som finns är dessutom ofta äldre och har ofta släktingar och communitys som tar hand om dem.

Det finns också adoptivföräldrar med bakomliggande agendor. I USA finns det inom evangeliska kretsar en adoptionskultur som handlar om att adoptera för att ‘rädda’ barn och deras själar.

“Adoptive parents coming from this point of view are looking at the child almost as an enemy to conquer. The idea is that there is a payoff: If you can win the battle, you save the child’s soul,” – Rachel Coleman, Homeschooling’s Invisible Children

Dessa grupper lever ofta avskärmade från samhället. Barnen blir ofta hemskolade och utsätts av en sträng uppfostran där misshandel ofta ingår. Än värre är ”rehoming” där adoptivföräldrar skickar barn vidare till andra familjer. Utbytet sker bland annat via annonser på till exempel Craigslist. I USA finns inga regleringar gällande detta då en första adoption gått igenom och barnen blivit amerikanska invånare på grund av lagar som ger föräldrarna rätt till privatliv. Adoptivbarnens rättigheter är därmed inte lika starka.

Ovanstående text är kritik på hur internationell adoption fungerar idag. Som adopterad från Indien ser jag stora problem med systemet. Jag anser att det är viktigt att vi är medvetna om hur adoption fungerar och hur alla inblandade påverkas – för det gör vi. Detta är inte något som försvinner med tiden. Jag vill gärna tillägga att jag inte enbart ser adoption som något negativt och har inte mycket till övers vad det gäller människor som är 100% anti-adoption. Troligtvis kommer jag skriva mer om både mina egna upplevelser som adopterad samt adoption i övrigt. För att läsa mer om ämnet, ta gärna del av dessa länkar.

 

Writing while Autistic

I made it! April is finally over and I kept my blog generally positive throughout Autism Month. I can go back to my normal schedule where I complain and rant, something I’m looking forward to after biting my tongue for an entire month. Happiness!

What to write about then? Lately I’ve been busy with real life things. April ended without me being able to finish quite a few entries I’ve been working on. Even so, I noticed that many bloggers I follow kept making (quality) updates. This made me think about these writing processes as well as my own. If anyone wants to share their writing process, please do! I’m very curious. I also wonder how being autistic influences my writing, because I’m sure it does.

Okay. It starts like this. I get an idea. What is this person’s writing process? How about mine? Does my writing process differ from others? Wait, I use the same type of process for my blog as I did for my academic papers. Could this be a topic? Fine, now it is.

For example, this idea came to me yesterday. I then spent my time thinking about what to write and how. This is the most time consuming part for me. Much time is spent staring at the ceiling collecting thoughts and ideas. After this is done, I turn these into words and sentences because I mostly think in images. While translating colourful arrows flying around in a world of glitter into words is taxing, I also enjoy crafting sentences. I find this to be a bit like finishing the last touches to an art piece, or having finishing a dish and then adding the last decorations to the plate.  So very satisfying.

When I finally sit down by my computer, which might not start until several days later, I start by writing these sentences down.  My writing then turns into a game of connecting the dots where I try to string these ideas and sentences together to make a coherent post. I find this very frustrating and I’m very likely to quit, or at least take a break. When I finally return to my writing I tend to change it rather drastically. A lot of copy-pasta being thrown around and then it’s finally time to look over and edit specific sentences. When I’m happy (or to be fair, get frustrated once again and give up) I press the publish button.

My relationship with writing is complicated. I both love and hate it. Writing is very frustrating, but at the same time I also find it very rewarding. So far, writing for this blog has been more fun than I could ever have expected and I hope I’ll be able to keep it up for a long time.

 

 

 

 

 

Getting my autism diagnosis pt.2

Besides the reoccurring ableism, I quite enjoyed getting assessed for autism. As I’ve written earlier, it started out rocky, but in the end it turned out to be a rather fun experience.

For example, I got to talk about myself a lot. Without being questioned in the way you usually are by therapists (fine, it’s their job but it still really grates on my nerves) that is. Talking about myself in this setting taught me a lot about myself that I for some reason hadn’t figured out, but are obvious in retrospect. I also learnt about NTs. I’ve spent my entire life thinking I experienced the world like most NT, so this was quite an eye opener. And I loved it. So many things suddenly made sense. I’ve always been very curious and suddenly I was given a one in a lifetime experience: re-discovering both myself and the entire world. I now ponder how NTs see the world. They always miss so many details, after all. If I seemed like a control freak earlier, I finally got the tools and narrative to understand that I take in information differently. I was able to forgive myself for struggling with, or not being able to do certain things NTs consider easy. I learnt a lot of valuable life lessons during my assessment. Of course I’ve moved on the the much cooler Autistic Community where I’ve learnt even more, but I’m still very thankful for this start.

To my own surprise, I also found the other tests enjoyable. After my therapist explained them thoroughly, I understood how to solve quite a few, something I thought would be impossible. If left to my own devices, I have trouble following simple instructions and I am not able to get out of the second room in Portal.

All in all, I think I got really lucky. It took less than half a year between being asked if I wanted to get assessed to receiving my diagnosis, which I think is uncommon. Both the short time frame, but also that I didn’t have to fight for getting assessed. During my assessment I also had a competent therapist who treated me well and didn’t have a noticeable pathological view of autism. Luckily for me, this turned out to be a fun experience I am happy I went through.

Do you ever get the feeling of déjà vu? Autism och ekolali

Jag måste erkänna att jag inte är säker på vad ekolali är. Tittar man på medicinska källor beskrivs ekolali i patologiska och nedsättande termer som jag mår dåligt av att läsa. Istället har jag tittat på hur autisktiska bloggare, både svenska och engelska beskriver ekolali. Här känner jag igen mig mycket bättre, men samtidigt blir beskrivningarna av ekolali väldigt personliga och kanske inte som jag upplever dem.

Hur ska jag då enkelt beskriva vad ekolali är? Enkelt sätt skulle jag kalla de för upprepningar. Småbarn använder sig ofta av ekolali när de lär sig tala. Autister, barn som vuxna använder oss ofta av ekolali av många olika anledningar? Ekolali kan både vara direkt (immediate): en upprepar meningar / ord en precis hört. Men ekolali kan också vara  uppskjuten (delayed). Då sker upprepningarna vid ett senare tillfälle. Det medicinska perspektivet ser ofta autisters ekolali som något dåligt och onödigt. Jag håller inte med. Ekolali kan användas för att ge talaren mer betänketid. Ekolali är kommunikation. Ekolali kan också vara ett slags stimmande. Många autister använder också scripts. Inövade färdiga manus för att klara social situationer så smidigt som möjligt.

Vad är då ekolali för mig? Jag brukar alltid prata för mig själv och då ofta upprepa samma ord och meningar…. i flera år. Detta gör jag automatiskt när jag är själv. Jag gillar också att upprepa citat från filmer, datorspel och andra medier. Ofta vet jag inte varför jag upprepar vissa fraser, men jag mår bra av det. Ibland betyder orden inte så mycket. Cookie. Cookielookie Cookielookieshund. Hunden Cookan. Cookie vovve. Hunden Cookan hundar sig. Cookiemonster. Cookster. Jag pratar så här med hunden hela tiden när vi är ensamma hemma.

Som jag nämnde tidigare gillar jag också att upprepa låttexter och dialog från filmer etc. Detta är något jag också kan göra med andra, till och med NTs verkar uppskatta detta. Do you ever get the feeling of déjà vu? Let’s try that again!

Jag tänker i en mix av bilder, diagram, pilar och citat. Jag brukar använda mig av just manga-monologer när jag ska identifiera en känsla för mig själv eller någon annan. De brukar hjälpa mig mycket. Mangan Fruits Basket har hjälpt mig att sätta ord och hitta känslor på mycket jag inte alls kunde innan jag läst serien. Låttexter gillar jag också, särskilt Lorde och Tove Lo funkar bra som tal.

”Not the flawless one, I’ve never been
But I have my moments, I have my moments”

Ekolali är naturligt för mig. Precis som stimmande kommer det helt naturligt. Jag måste koncentrera 100% mig för att inte prata för mig själv. Viktigt för min egen säkerhet i en ableistisk värld, men en dag hoppas jag att alla kan hålla på fritt med stimming och ekolali utan några konsekvenser. Do you ever get the feeling of déjà vu?

Goda nyheter till alla autismföräldrar!

April började bra, månaden då autism uppmärksammas. Äntligen får professionella och föräldrar tala ut och synas i medierna. Folk får upp ögonen för hur era liv är. Äntligen! Men så händer något. Några vuxna autister dyker upp och berättar att ni har fel och att de vet mer om autism än er. Inte heller ger de sig, så hela april är förstört. Men vänta lite… var det verkligen de vuxna autisterna som dök upp hos er och inte tvärt om? Ni surfade runt och plötsligt hittade ni några autister som pratade om autism som något positivt och ni var bara tvungna att lägga er i.

Ett stort grattis, föräldrar! Detta tyder på att era egna barn en dag kommer vara stolta över vilka de är. Era barn kommer också troligtvis förstå vad härskartekniker är och när de används mot dem. Precis som vi vuxna autister idag märker när någon patologiserar eller talar över oss. Det betyder att de kommer kunna märka och försvara sig själva när någon är ableistisk. En mycket bra egenskap!

Men som sagt, jag har glada nyheter. Ibland kan det vara lätt att tro det, men ni är inte föräldrar till någon autism som skulle vara separat från era barn. Ni är föräldrar till autistiska barn. Alltså är ni som vilka föräldrar som helst, med alla upp- och nergångar, och växlingar mellan besvikelse och stolthet som det innebär. Grattis! Allt står rätt till.

Jag vågar alltså påstå att en kan ha autistiska barn och ändå vara en bra och lycklig förälder utan att ta på sig identiteten autismförälder. Ta mina föräldrar till exempel. De är långt från perfekta, de har orsakat mig skada utan att mena det. De är NT och jag är autistisk. De är vita och jag rasifierad. Det fanns aldrig någon chans att de aldrig skulle skada mig på grund av okunskap. I det stora hela skulle jag ändå säga att mina föräldrar ändå är bra föräldrar. Hur har de lyckats med detta så att vi alla blivit nöjda i slutändan? Jo, de har alltid älskat, trott, stöttat och respekterat mig. Det har fungerar för vår familj så jag tänker påstå att det fungerar för många andra med.

Mina föräldrar har respekterat att jag bara äter viss mat och har därför lagat annan mat enbart till mig. När jag inte alls förstod det där med vänner när jag började skolan hjälpte de till med att kontakta andra föräldrar och barn som jag redan var på god fot med. Sedan hjälpte de mig att komma på hur man skulle umgås med och leka med vänner. Mina föräldrar har säkert varit trötta på alla mina fobier (mörker, sjukhus, tandläkare, hundar, lastbilar, spindlar, blinkande ljus, insekter, höjder, ljud etc), men de har alltid försökt att hjälpa och trösta mig. De respekterar att jag är annorlunda. Deras önskan är att jag ska leva ett liv som jag mår bra av. Jag kan till och med tänka att de uppskattar mina lite underligare sidor. De är ju stolta över mig. Förresten, det finns ett jättebra uttryck på engelska som kan vara värt att tänka på:

”Stay in your lane.”

Det betyder bland annat att man inte ska tala över andra, utan att istället lyssna och lära. Försök, vet jag. Det är troligt att det kommer berika era liv och göra er till bättre och gladare föräldrar.

 

 

Identity first: I want you to see all of me

Before I knew I was autistic, I was hanging around online when an Autism Expert ™ (most likely a relative) showed up to tell us to refer to autistics as a person with autism, not autistic an person. Or else we would reduce said person to their autism only. You know how it goes. It sounded reasonable to me as they presented it. Therefore, I’m really thankful that actually autistic people showed up and informed us that they preferred identity language first, and why. What if no one had challenged that person? Do these so called experts show up everywhere telling others to separate disabled people from our disabilities? The answer to me, seems to be yes. I’ve seen them pop up in places you least expect them to. I find it really strange.

For me, one of the hardest things in this world seems to be to get people to understand me. To understand me, they first need to see me. That is, see all of me. White people refuse to acknowledge that I am racialised. ‘I don’t see colour‘, they say.

”There’s only one human race. The only reason racism still exists is because people like you split us up in groups. You seem to think that there’s races, I’m just giving you a head’s up, but that’s kinda racist don’t you think?”

All said to me by white people. The last quote was actually from a guy who mods a racist white supremacy group on Facebook.

Time and time again I’ve told people that it’s okay. I am brown. I’m not like you, I’m not white. I will never be like you. I don’t even want to be like you. But all it does is apparently exposing me as an evil reverse racist. And honestly. I’ll be damned before they separate me from my autism too. I’m autistic. I’ve always been autistic. There has never been a me before autism. All parts of me are autistic as hell and I wouldn’t have it any other way.

I know that there’s a lot of people out there, even in the autistic community that want to
move away from labels. Some might just not identify strongly enough with the label. Others might be scared. Of being dismissed, reduced. But I believe that you can only be reduced to a label if it’s something that you feel reduces you. Which can happen, especially if it is a label with negative connotation not chosen by oneself. In my case? My autism doesn’t reduce me at all. My brown skin doesn’t reduce me at all. Ignoring these these parts of me do, because they make me myself. My autism and brown skin affects how I see the world and how the world sees and treats me. Neither my race or my autism are invisible to the world, I promise. They affect everything. Pretending that they do not matter means erasing the reality I am experiencing and that is dangerous to me. Until you see all of me, you do not accept or respect me at all. And if you don’t? Well, then I am likely to lose any interest in you.

Before I found out I was autistic, I wasn’t able to see myself clearly. I already knew myself like no other could, but I didn’t understand myself the way I do now. I didn’t have a community where I actually belonged. These things mean a lot to me, and because of them I am in a better place now. And it’s all because I learnt that I am autistic. Therefore, this label means a lot to me. I never want to be separated from it ever again.

 

Autism: Awareness, Acceptance, Love.

I’ve earlier written about my stances on awareness, acceptance and allyship in general. These posts have been mostly negative, but hey. I can spin things! Yes, I stole this idea from tonight’s #autchat. Yes, I’m that desperate.

Autism Awareness Month is often harmful to autistics, what with allistics spending April spreading lies about us, without us. Since I support #REDinstead, I’m focusing on actual autistics. Never mind NT opinions, what do autism awareness and acceptance mean to me? My autistic journey also started with awareness. It started when I was told that I was likely autistic. Without this scrap of knowledge I would never have found out what autism really is, and how obvious it is that I am autistic. Although I was happy with this discovery, awareness didn’t do much. I started to learn more about autism and myself, but this goes deeper than mere awareness.

As I discovered the autistic community, I started to accept myself. I’m not a failure who can’t do anything right. I’m autistic. This world simply wasn’t made with me in mind. That’s the problem I’m facing, not myself or my autism. My autistic traits make me what I am, how I experience the world and let me memorise any information I find valuable. Without my autism, I wouldn’t be me. Therefore I have gladly accepted my autism.

This means that I have accepted my needs. They might make me stand out, and they might make me seem strange to others; but adhering to my needs have improved my well-being.

  1. I have accepted that I cannot socialise like NT people. Socialising is very draining, and I need to recharge afterwards. That is, I have to plan my social outings and making sure I don’t over-assert myself. I’ve also accepted that I’m not going to crack the social code, which I was desperately working on pre-diagnosis.
  2. I’ve accepted that stimming is vital to my well-being. My autistic body language is me. It’s a lovely, flappy part of me. Finding out what echolalia is, it no longer makes me ashamed. I actively try both stimming and echolalia to boost my own brain & abilities.
  3. This is a hard one, but I’ve accepted that I just don’t have as much energy as the common NT-person. I have struggled with lacking energy and being ill almost daily trying to keep up with the normal 9-5, knowing it would kill me if I continued. I will never be able to work full time, and that is alright. At the moment I’m struggling working 12 hours only.
  4. I have accepted (to be fair, I accepted this long ago but still felt guilty about it) that my sleep pattern is not in tune with society’s. I always have been, and always will be a night owl. My most creative and productive hours and are usually around 10-1, or later during the night.
  5. I’ve accepted the way my brain works. This took having to learn how my brain works in the first place. I no longer worry about my ‘intellect’ or ‘brain capability’ (which don’t matter in the first place). My brain can do a lot of awesome things I don’t ever want to be without, but can’t and never will work as an allistic brain, and I will probably never understand simple logic.
  6. In accepting that I’m autistic, I realise that I will not be able to pass as NT. I have known for years that I don’t quite fit in and have settled with standing out in a good way. After my diagnosis I’m even more comfortable with standing out. I was planning of scrapping my girly princess-look when hitting 30, but  screw that. I’m sticking to pink and red dresses and skirts. As well as my morbid, somewhat sadistic personality.

For some reason, accepting myself as autistic is one of the easiest things I’ve ever done. I still have many other areas in my life that I have to work on, but right now I’m focusing on this. I have been made aware of my autism. I’m now working on gaining greater understanding myself and my needs. Understanding myself has led to acceptance.  In accepting myself, I can also appreciate who I am as an autistic person. I’ve come to love myself because I am autistic. I think it’s time for the allistic world to do the same.

This seems interesting, let me find out more

Suddenly, it happens. Something catches your eye. Something interesting. SO very interesting. And that’s it, really. Whatever plans you have already made don’t matter anymore, you’ll be damned before you quit what you’re doing now. You’re not stopping until you’ve found out all there is to find out about this lovely subject. You’re lucky as well. There’s so many sources, so much information, and hey, at your best most of it sticks after one read-through! The best thing about this? It could be anything, really. History. Linguistics. Perhaps just comparing things. This is seldom predetermined, it might be a surprise even to you; this very interesting thing.

If you are autistic, you have probably already guessed what I’m talking about. I’m referring to what autism experts refer to as ”special interests”, a well-known stereotype when it comes to autistics. I’m not very fond of the expression ”special interests”. It not only pathologises autistics, the phrase is nowadays used for NTs with uncommon interests, but in a positive light.

To be honest, a lot of things that interest me. This seemed to confuse my therapists who desperately wanted to narrow down any ”special interests” before and during my autism assessment. It doesn’t work like this for me. I love storing information in general. I’m lucky, this world is filled with so many interesting, amazing things.

When I was a kid I liked ferries, and especially Stena Jutlandica (a much better ferry than Stena Danica, I swear) which used to operate between Fredrikshavn and Gothenburg. I also collected My Little Pony. When I got older I got into the English language (not that you can tell) because I wanted to talk to people all over the world. Learning English enabled to talk to and join with fans across the globe. I spent a lot of my youth in the Harry Potter and Lord of the Rings fandoms. Delving into worlds full of characters and lore is one of my favourite things in the world

I’ve always loved animation. Nowadays I mostly watch anime, but any good animation will do. I find key frames and a high hps nearly orgasmic. My love for the animes Kyousougiga and Uchoten Kazoku got me really interested in the temples of Kyoto. In 2014 I made an attempt to visit as many of them as I could in a week’s time.

I love aesthetics. Pretty things, simply put. Anything can be devastatingly beautiful. A leaf. A tiger. A dress. Really good typography. Seeing beautiful things not only makes me happy, but also energises me. When I lived in London I visited the Victoria & Albert Museum as often as I could. I tried my hand at becoming a designer, because I love beautiful things. Sadly, creating these things myself wasn’t for me.

A friend got me into Playing World of Warcraft about ten years ago. Vanilla was ongoing and I loved exploring Azeroth. It didn’t take me long to re-roll on a role playing server. I’ve played back and forth since then, but I’m now heavily invested in this world. I have eleven level 100+ characters, all with their own names, personalities and backgrounds. I love their individual reactions to being sent to the Broken Isles… for both the same and yet very different reasons.

Politics and social justice have been important to me since I was very young. Throughout my life I’ve learnt more and more as I’ve gotten older.  I decided to study social sciences and languages (samhällsvetenskapliga programmet med inriktning språk) in high school. I later ended up studying the humanities, culture, linguistics, discourse etc at university. All this knowledge, and knowing that I know less than I think I do (which means that there’s so much left to learn) is at the core of my being. It’s why I’m running this blog. It will likely influence my future. Without my passions for these subjects I wouldn’t be capable of storing this much information. I wouldn’t be autistic. I wouldn’t be me. And because there’s so many things yet to explore, I’m glad to be me.

Autisters matvanor är helt ok

Eftersom jag (tyvärr) flyttat hem till min mamma och hennes pojkvän i deras nya hus delar jag också kylskåp med dem. Ett litet, men proppfullt kylskåp. Med en massa saker som jag inte har någon aning om vad de är och inte heller vill veta. Detta fick mig att fundera på det här med autister och mat. Det brukar ofta beskrivas negativt, eller som något lustigt.

Jag älskar att laga mat. Det ger mig en slags härlig avkoppling som jag inte vill vara utan. Det roligaste är att reda såser (vitvinssås till fisk är en favorit) och improvisera marinad. Jag skulle kunna stå och vispa grytor, såser mm i all evighet. Saken är att som många andra autister är det mycket mat jag helt enkelt inte klarar av att äta. Jag är väldigt smakkänslig samt att det är många konsistenser jag inte klarar av. Detta bekommer mig inte alls, förutom då jag skulle vilja laga mat som verkar intressant som jag sedan aldrig skulle äta upp. Jag äter bara det jag vill, och kommer fortsätta så. Mina föräldrar har respekterat detta och har sedan jag varit liten lagat annan mat till mig.

Något de gör fortfarande, eller så fixar jag mig något eget. Inga problem alltså. Överraskande nog anser sjukvården att detta är ett stort problem (jag vet inte varför). Mina psykologer har påpekat gång på gång hur jobbigt det måste vara för mig. Problem blir det bara om jag går på restaurang och ska försöka hitta något jag kan äta. Min ekonomi tillåter inte några större utsvävningar och jag har heller inte någon vidare lust att äta ute eftersom jag hellre är hemma (take away <3).

Habiliteringen tycker också att något ska göras åt det här. Enligt Hab måste jag lära mig att laga (och äta?) mer varierad kost och där uppstår faktiskt ett problem. Jag förstår helt enkelt inte NT-anvisningar, vare sig skriftligt eller i bild. Jag måste få se någon göra en sak flera gånger och sedan måste jag få prova själv. Jag är nöjd med de matlagningskunskaper jag redan besitter (den matlagning jag kan har jag memorerat. Mina föräldrar, särskilt min pappa har lärt mig laga mat genom att vi har samarbetat i köket sedan jag var liten). Jag tycker själv att jag lagar god mat.  NT-människor tycker jag lagar god mat. Jag kan laga allt från soppa till ugnsstek.  Utan lök, kryddor mm såklart. Därför förstår jag inte vad problemet är. Jag tycker inte ens det finns något problem. Att däremot försöka tvinga mig att lära mig laga (och äta?) mer mat skulle påverka mig negativt. Dels har jag inte energin, jag blir stressad och att försöka tyda recept leder mest till frustration, dålig självkänsla och förstörda maträtter.

Min poäng är att autisters relation till mat inte alls behöver patologiseras. Det bör den inte heller om inte målet är att patologisera autister ytterligare. Låt oss sköta oss själva, hjälp oss om vi ber om hjälp angående förskaffande av mat eller matlagning.

 

 

Stimming – it rocks!

I stim. I can’t remember when I started to stim, I must have been doing it even before I had control of my body movements, or maybe around then. Stimming comes naturally to me. I usually pretend to be NT around others (a waste of time, I know), that is, I’ve settled with standing out in a positive way.

I have no idea of when I stopped stimming in public. As we were moving, mum found some old recordings of my brother and me from preschool. I stim. A lot. I jump up and down and excitedly flap my hands as I direct all my attention to the camera. I do all of this happily. Watching this made me happy. But at one point I stopped flapping my hands in public. Instead I obsessively picked my skin, wounds and body hair in public. My parents kept telling me to stop, but I couldn’t. I did it when I was nervous, when I was concentrating, without even noticing.

At some point in my life I noticed that when I was alone, my body language would become very different from how I acted around people. I also did what I now know is echolalia. This type of body language came naturally to me and felt really good. I did this for years without knowing I was autistic. Leave me alone and I’ll start flapping my hands, do raptor hands, anything really. When I have to be around people for several hours / days, I’ll act as NT as I can and then get my much needed hand flapping done when I’m alone in the bathroom.

Stimming also allows my facial expressions to become more animated. I can’t fully use my face to express my emotions if I have to mind my body language. If my body has to shut down, so does my face and my emotions become dulled as well. In the NT world I always have a small smile plastered on my face. My big smiles are usually slow and fake. But if I flap my hands, my entire face will be lit up and I really mean it.

I have always stimmed. But finding out that I’m autistic and what stimming actually is I’m now able to regulate my well-being on a whole new level, and it feels great.