Vi påverkas; om internalisering

Jag har inte använt mitt riktiga namn här. Detta är inte bara för att vara anonym. Jag föredrar att använda smeknamn jag fått av personer jag tycker mycket om, men som oftast inte kan kopplas till mitt riktiga namn. Saken är den att jag hatar mitt namn. Jag vill inte hata det. Egentligen är det ett fint namn. Men nu är det så att jag hatar det. Och det har jag gjort ett långt tag nu. Men jag minns då jag tyckte om mitt namn. Mina föräldrar berättade att det betydde ljus, eller någon som kommer med ljuset på bengali. Det var lite häftigt att komma från ett land långt borta, tyckte jag då. Sedan började jag förskolan det året jag fyllde fem. Det fick mig att hata både mitt namn och mig själv. Jag märkte nu att ingen annan tyckte om mitt namn. De andra barnen tyckte det var roligt – det var ju utländskt och konstigt. De vuxna verkade rädda för att uttala det.

Mitt namn var roligt, och likaså min hudfärg. Det första vita barn (och det fanns typ bara vita barn i min hemstad, förutom brorsan och jag så fanns det några få andra adoptivbarn och några få rasifierade familjer i stan) lade märke till var att jag var brun.
”Var kommer du i från? Är du n*ger? När ska du åka tillbaka?” var frågorna de gav mig medan de studerade mig. De tog tag i mina händer och armar för att inspektera mig under sina frågestunder. Jag blev rädd inför att möta nya barn. Det tog inte lång tid innan jag började hata mig själv. Mitt fula namn som ingen kunde uttala. Det namnet som separerade mig från de svenska barnen. Det namn som gjort att jag blivit uppropad som ”uh…eh.. um. Det här var svårt”. Nuförtiden vet jag att så fort personen som ropar upp börjar staka sig så är det mitt namn hen försöker uttala. Idag vet jag att de flesta nya människorna jag träffar inte kommer uttala mitt namn rätt, int ens efter ett halvår. Jag har vant mig.

När jag började förskolan märkte jag också att de flesta andra barnen var blonda. Tjejerna hade ofta långt blont hår, stora ögon och liten näsa. I jämförelse såg jag ut som ett litet troll. Att vara mörkhyad ansågs inte vackert. Jag slutade le rätt så tidigt i bilder, för jag märkte att min näsa blev bredare. När jag blev äldre började jag att undvika att vara med i bild. Idag tittar jag helst inte i spegeln. En sak jag avskyr med sommar

Jag trodde jag att jag var svensk. Att bo i Sverige var det enda liv jag visste om. Men jag såg inte svensk ut och därför var det ingen som ansåg att jag var det.
Du är svensk”, sa mamma och pappa.
Åk hem till ditt jävla U-land” sa främlingar.

De fördomar, hat och nedvärderingar jag mött i livet har sipprat in. Jag har, mot min vilja gjort dem till mina. De finns överallt. Inte bara när det gäller etnicitet. Internaliserad sexism och ableism finns hos mig med. Jag hjälper alltså till med att förtrycka mig själv genom mina egna tankar och hur de påverkar mina handlingar. Det är det som är grejen. Vi lever i ett sexistist, homomisiskt, rasistiskt, ableistiskt, transmisiskt (etc) samhälle som premierar vithet och klassförakt. Många tror att detta inte påverkar just dem, men det påverkar oss alla. Till och med oss som utsätts. Som jag nämnt i tidigare inlägg så är privilegium ofta genomsynligt, men det finns där. Om detta inte är bevis nog så torde faktumet att internalisering existerar och är vanligt, vara det. Om du förstår engelska, läs och titta gärna på CNNs Doll Study från 2010 (varning: barn ingår i experimentet, (internaliserad) rasism), en nyare version av Kenneth och Mamie Clarks experiment ‘the Doll Test’ som låter barn jämföra och välja gubbar med olika hudfärg (i originalet dockor) och förklara varför de gjort dessa val.

Barn liksom vuxna påverkas av de värderingar som finns runt om oss. Det enda sätt att bekämpa internalisering kräver att hela samhället förändras. Majoriteten måste inse att de åsikter och värderingar en besitter inte är neutrala, och inte bara påverkar den egna gruppen. Jag inser att jag aldrig kommer uppleva en värld där jag inte möts av fördomar och hat. Tyvärr kan jag inte ändra andras åsikter. På ett sätt är det ok. Det jag inte kan förlåta är den gas lighting som jag utsatts för som fått mig att tveka på mina egna upplevelser. Jag kan inte förlåta att det hat mött inte har motsagts och sedan förvandlats till mitt eget. En dag kanske jag gör det. En dag kanske jag förlåter mig själv för vem jag är. Jag hoppas det.

Annonser

2 reaktioner på ”Vi påverkas; om internalisering

  1. It’s horrible when we take other people’s bad thoughts and feelings about ourselves and make them our own. Gaslighting is worse than outright hatred in my opinion. You’re so right to reject the bad opinions of other people. You are so much more than what you look like or where you were born. You are wonderful, unique *YOU*🌟✨💖💥💫

    Liked by 1 person

    • Thank you! Sadly, I think it’s getting harder to fight internalised thoughts when Sweden is moving closer and closer to at least accepting fascist nationalism.
      But, I actually have Twitter & Tumblr to thank for being able to recognising & dealing internalised thoughts at all, so I’m really thankful for the people here <3. Academia mentions these things, but always by othering and in irl I'm surrounded by mostly white abled people who's never heard of internalisation.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s