Sameblod – ett porträtt av svensk kolonialhistoria som visar rasismens konsekvenser

samiblood_matning

And now for something completely different. En rekommendations-recension. En recensions-rek? Filmen Sameblod hade premiär den tredje mars och går nu på biografer runtom i landet. Själv såg jag filmen igår.

Jag börjar med att nämna att det egentligen inte händer så mycket i Sameblod. Tur är det, för det här är en ovanligt emotionellt tung film där huvudkaraktärens känslor är fokuset. I nutid tvingas Elle Marja / Christina (Maj-Doris Rimpi) gå på sin systers begravning, vilket hon gör med motvilja och förakt mot de andra kyrkobesökarna. Efter att ha lämnats ensam på hotellrummet av son och sondotter som tröttnat på hennes attityd minns hon den barndom hon gjort sitt bästa för att glömma.

En stor eloge till systrarna Lene Cecilia och Mia Sparrok som spelar huvudpersonen Elle Marja och lillasyster Njenna. Det är fantastiskt att se systrarnas relation som tyvärr förändras till det sämre. Bär upp filmen gör debutanten Lene Cecilia, till vardags renskötare, med bravur. En stor del av filmen är närbilder på hennes ansikte. Hennes känslor kommer oss nära på livet, genom Elle Marja får vi uppleva allt från ilska, desperation till ömhet. Deras berättelse börjar med att systrarna ska på internatskola för samer. Elle Marja har läshuvud, är ambitiös och bestämmer sig tidigt för att hon vill bli lärarinna.

Dessvärre verkar inte skolan vara till för att utbilda, utan istället kontrollera de samiska barnen. Elle Marja får veta att hon inte får lära sig vad de svenska barnen får, och att hon som same inte klarar av storstadsmiljö. Än värre blir det när personer kommer från det Rasbiologiska Institutet i Uppsala för att mäta barnens skallar och fotografera dem nakna.
Elle Marja står dock fast vid sin dröm, att bli lärarinna. Men för att bli det måste hon avkasta sin bakgrund och identitet och bli en så-kallad riktig svensk, medan hennes syster envetet håller sig fast vid sin samiska identitet. Detta når sin kulmen och systrarna skiljs åt då Elle-Marja som nu kallar sig Christina beger sig till Uppsala.

Det här en viktig film, som belyser en mörk del av Sveriges historia som ofta göms undan. Vi får aldrig glömma den kolonisering, de övergrepp och den diskriminering det samiska folket fortfarande utsätts för i Sverige. Sameblod visar också konsekvenserna av rasism, något som jag anser är väldigt aktuellt i dagsläget.

Den långfilm-debuterande regissören Amanda Kernell är själv av samiskt ursprung, filmen bygger delvis på hennes farmors upplevelser. Det är också samiska skådespelare vi ser i huvudrollerna. White washing är fortfarande ett stort problem inom filmvärlden, ett aktuellt exempel är Scarlett Johansson i huvudrollen i Ghost in the Shell, en film som har premiär snart.

Det gör ont att se det hat som Elle-Marja internaliserar och fortfarande klänger fast vid så många år senare. Detta starka själv-hat och självutplånande för att bara överleva, något som icke-rasifierade verkar ha svårt att förstå, men ändå är så centralt då man utsätts för rasism. Filmen visar pedagogiskt hur ett rasistiskt samhälle fungerar i praktiken. Man kan tydligt se vem som bestämt reglerna och hur de tjänar dessa individer, medan de som utsätts, vilken väg de än bestämmer sig för i livet; inte kan vinna.

Allt det här gör att Sameblod inte bara är ett bra hantverk med fantastiska rollprestationer och vackert foto, men också viktig film som berättar om det samiska folkets historia, svenska statens övergrepp och en rasism som tyvärr fortfarande frodas i dagens Sverige.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s