Hur jag fick min diagnos, eller hur man inte ska bemöta patienter.

Nu kommer den intressanta historien om hur jag fick min autismdiagnos, eller hur man som professionell inom psykvården helst inte ska bemöta patienter.

Det hela började med att min hjärna låstes helt under ett tandläkarbesök, så jag satt där och vägrade låta tandläkaren göra någonting (detta något var att antingen ge min en bedövningsspruta eller börja borra utan bedövning). Tandläkaren fick be mig om att gå, vilket jag glatt gjorde. Tyvärr blev min glädje kortvarig eftersom min mamma när hon fick höra detta, bestämde att det var dags för mig att gå i terapi (igen).

Okej, tänkte jag. Jag hade gett upp på livet eftersom jag upplevde att inget funkade. Varken sociala situationer, studier eller jobb. En sista chans innan jag kastar in handduken för gott: jag kanske kunde få reda på vad som är fel på mig och sen få hjälp. När jag kom till psykologen tog jag upp detta, men han ville till en början fokusera på mina många fobier, vilka var anledningen till min remiss.

Men under ett tillfälle frågade psykologen mig om jag kunde tänka mig att genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Han hade nämligen märkt att både mitt talade språk och kroppsspråk var konstiga. Konstiga. Det var en tredje sak med mig som också var konstig, men det har jag lyckats förtränga. Min psykolog berättade också att det stod i min journal att man misstänkte att jag var autistisk. Något som visst hade stått i min journal i flera år, utan att jag vetat om det. Jag kommer ihåg att jag både blev arg och tacksam på samma gång. Äntligen skulle jag kanske få reda på varför jag misslyckades med allt. Äntligen. Men att mitt beteende skulle vara ”konstigt”? Jag var arg ganska länge (och är fortfarande lite småsur). Varför hade tidigare vårdkontakter nöjt sig med en misstanke? Tänk vad mycket smärta jag skulle sluppit om utredning gjorts tidigare.

Några månader gick och jag fick ytterligare en remiss, nu till Vuxenpsykiatrin där jag skulle utredas. Jag fick en massa enkäter att fylla in innan första besöket, men ingen information om vad jag skulle utredas för, hur utredningen skulle gå till eller hur länge den skulle pågå. Därför läste jag på om allt möjligt under den här tiden. Jag fick återse en psykolog som jag träffat tidigare (och antagligen skrivit ner autismmisstanken i min journal). Vi spenderade några tillfällen åt tester och intervjuer, fortfarande utan att säga vad jag utreddes för. Jag var inte säker förrän sista besöket då jag faktiskt fick diagnosen på papper.

Därför ber jag alla som arbetar inom vården och med diagnostisering: Tänk på ordval och bemötande. Anta inte, utan försäkra er om att ni ger tillräcklig information. Att säga att någon bör utredas på grund av konstigt beteende ger inte positiva associationer. Och vi vill väl alla att autism, andra NPF-diagnoser samt mental ohälsa ska sluta stigmatiseras? Tack.

Till sist vill jag tillägga att jag senare gick tillbaka till tandläkaren och fick lagat tanden. Jag fick något lugnande så jag var rätt så nöjd. Tills tandläkaren började borra och jag insåg att jag inte fått någon bedövning. Min tandläkarfobi kommer antagligen fortsätta ett bra tag till.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s